Tukaner är bland de mest kända fåglarna från Sydamerika med sin stora och ofta brokiga näbb. De finns i varenda resebroschyr för Syd- och Mellanamerika. De har också alltid hört till de mest exklusiva fåglarna i hobbyn men alltid haft en dyr prislapp och kräver mycket utrymme vilket begränsat tillgängligheten för uppfödare.

Det är en utmaning att försöka sig på uppfödning av tukaner, men en mycket stimulerande sådan. Information om deras skötsel, problem och häckning har varit knapphändig i internationell media och litteratur. Speciellt synd eftersom tukaner har ett par allvarliga problem som ägare måste vara medvetna om och det finns enkla lösningar till dessa. Desinformationen från självpåtagna ”experter” på nätets forum är tyvärr ofta förekommande.

Tukaner i naturen
Släktet Ramphastos, de egentliga tukanerna, består av 11 arter, enligt de senaste rönen, där jättetukanen eller toko-tukanen (Ramphastos toco) är den mest kända och sedan finns det de mindre arassarierna och bergstukanerna med fyra släkten, Aulacorhynchus, Andigenia, Selenidera och Pteroglossus, med 39 arter. Tukaner förekommer från södra Mexiko söderut i låglandsskogarna till norra Argentina på Andernas östsida och till Bolivia på västsidan. Några få arter lever på högre höjder och ett helt släkte har helt anpassat sig till höglandet, 1200-3600 m.ö.h., bergstukanerna (Andigenia) med fyra arter.

De lever av allehanda frukter de hittar uppe i trädkronorna i regn- eller savannskogar. De träd som bär mogen frukt bestämmer var de befinner sig i naturen. Troligen kommer de naturligt aldrig ner på marken. De är dåliga flygare och rör sig sällan långa sträckor. Det sägs att indianer skrämma dem från träd till träd så att de till slut inte orkar flyga längre och blir lätta att fånga på marken. Funktionen av den stora näbben har diskuterat flitigt. Är den en temperaturregulator, ett redskap för att nå föda eller ett brokigt signalverktyg? Jag tror mest på att den är en kombo av flera funktioner och mest används för att komma åt ägg och ungar i andra fåglars bon. När tukaner sover på en gren fäller de upp stjärtfjädrarna över ryggen och lägger näbben under vingen och blir till en kamouflerad fjäderboll.

De är revirhävdande när de häckar och håller bestämt andra tukaner långt från boet som alltid är i en ihålig stam 5-20 m över marken. De konkurrerar med bland annat papegojor, andra hackspettartade fåglar och bin om bohålorna. Oftast är det uthackade av hackspettar som tukanerna övertar och sedan vidgar till önskad storlek. De kan få flera kullar under en säsong. Alla arter lägger oftast 4 ägg i varje kull, sällan färre, som de ruvar i 16-17 dygn och ungarna lämnar boet efter 7-8 veckor. Föräldrar med ett par kullar kan synas som en liten flock under den här tiden. Utanför häckningstiden så kan de bilda större flockar på upp till 20 fåglar.

Tukaner i Sverige
Vi i Sverige har aldrig varit bortskämda med tillgång på tukaner och de som var duktiga uppfödare höll sig till mindre och billigare fåglar. Få var villiga att betala vad de kostade att köpa par av dyra tukanerna när det fanns gott om billigare trevliga och vackra fåglar. Att varje par måste ha en egen stor voljär bidrog också till att de valdes bort. Jag föll för deras intelligens, charm och livlighet.

Jag skaffade det första paret tukaner 1998. Det var ett par av de spektakulära broknäbbade tukanerna (Ramphastos sulfuratus), även kallad Fischers, regnbågsnäbbad, svavelbröstad och kölnäbbad tukan. Kärt barn osv. Det är en av de största arterna och en mångårig dröm för mig. Jag hade så få fåglar då så de fick gott om utrymme både inne och ute. Av de mindre arterna var mycket få kända i hobbyn då. Antalet som importerades var få och priserna relativt höga. Tidigt på 2000-talet bestämde jag mig för att utöka min fågelhobby och skaffade sex par arassarier, grön arassari (Pteroglossus viridis) och Guyanaarassari (Selenidera piperivora (f.d. culik)). Under åren har jag fött upp nära 50 ungar av sju olika par och har nu tredjegenerationshäckning och samarbetat med andra uppfödare i Sverige och på kontinenten. När importstoppet infördes till EU 2007 sköt priserna i tiodubblades. En dyr prislapp har många gånger visat sig vara den bästa medicinen mot dålig fågelhållning och i dag finns det flera burfödda arter än någonsin att köpa inom EU.

Bur, klimat och inredning
Ett par stora tukaner behöver rejält med utrymme, minst 1,5×4 m och gärna 3 m högt. Alla tukaner älskar att se ner på folk. De mår inte bra av att sitta lägre än huvudhöjd på betraktare. Jag anser att ett par av de mindre arassarier minst måste ha 0,8 x 2 m. Nätet bör inte vara för styvt. Det kan skada näbben om de flyger in hårt i det. Ett vanligt punktsvetsat putsnät 19×19 mm från bygghandeln är utmärkt. Måla det gärna svart.

Voljären bör ha naturgrenar på olika höjd och av olika tjocklek. Alla grenar blir snabbt smutsiga av fruktrester som de gnider av från näbben. De stänker också en del fruktrester när de skakar näbben som landar i tak och väggar. Väggar och tak bör vara av ett material som är lätt att göra rent. Annars smutsar de ner väldigt lite och släpper sin avföring på få platser i voljären. Man kan nästan placera lådor där det händer och det är ren över allt annars. Jag använder bokspån/-flis på voljärbotten. Det varken möglar eller dammar.

De tål temperaturer ner mot nollan men bör ha tillgång till uppvärmt utrymme med minst 15 °C. Det ÄR tropiska fåglar och de har inget dun och underhudsfett. Det finns snåla fågelägare som hellre matar mer än höjer värmen. Faktum är att det är dyrare och mer riskabelt att inte hålla fåglarna varmt. Vid låga temperaturer är självklart riskerna större att fåglarna dör snabbt om de skulle drabbas av stress eller sjukdom. När det blir kallt måste man vara försiktig mer med luftfuktigheten inomhus än med kylan. Har man dålig ventilation i fågelrummet så blir den relativa fuktigheten mycket hög och det är mycket skadligt för tukaner och egentligen för alla fåglar. Jag har aldrig mer än 65% Rh.

Vissa par rör inte växter medan andra slaktar allt ner till ankelhöjd. Guyanaarassarierna är mindre benägna att röra växter. Tukaner flyger gärna omkring med barkbitar eller stenar som de bankar i grenarna med.

Foder då och nu
När jag skaffade de första tukanerna var kännedomen om utfodring av dessa och andra frukt och insektsätare dålig eller ålderdomlig. Det var fortfarande antingen Uno Plazikowskis böcker, egentligen utmärkta, eller andra uppfödares erfarenheter som rådde. Bristen på kunskap var också en orsak. Jag gjorde samma misstag som andra och Doggy hundpellets och frukt utgjorde foderstaten för mina tukaner de första åren. Det skulle stå mig dyrt.

Nyfiken som man är så började jag söka på nätet efter forum och information och hittade tidigt Yahoogruppen Softbilled Birds i USA (tyvärr stendöd idag efter sedvanligt näthat från troll som får alla att lämna). Där lärde jag känna en av världens främsta uppfödare av tukaner, Jerry Jennings, och andra. Snabbt fick jag veta mycket och viktig fakta om skötsel som ingen av mina fågelbekanta kände till, ja det fanns till och med de som förnekade de nya erfarenheterna. Den hetaste frågan då var järnlagring hos fruktätande fåglar som beo-, balistarar och tukaner bland andra. Efter att ha utfodrat mina tukaner med hundmat i fem år avled den ena och med den nya kunskapen beställde jag obduktion för att se om järnlagring var orsaken. Mycket riktigt.

Pellets och universalfoder
Tillverkade dieter för fåglar debatteras flitigt men det är tveklöst en av de bästa vägarna till en framgångstik framtid för vår hobby. ”Fågelgubbar” laborerar med de mest komplicerade foderstater som kan skrämma de mest hårdhudade nybörjare. Konstigast är bäst, verkar råda för vissa. Så är det naturligtvis inte. En bra pellets i rätt mängd ger bäst skötta fåglar. Mängden de äter av pellets styrs av mängden frukt man ger. Får de välja är de som barn, de äter helst sig mätta på glass och förstår inte sitt eget bästa, även om vissa vill hävda att de gör det. Detta är analogt med papegojor som får fröblandningar med feta fröer, ”glassen” är uppäten och resten ligger på golvet. Våra fåglar befinner sig inte i en naturlig situation och det är vår förståndighet som avgör deras hälsa. Ett ansvar vi har tagit på oss den dag vi skaffade fåglarna. Pellets och universalfoder med låg järnhalt skall alltid finnas tillgängligt torr, ren och i obegränsad mängd. Fuktig pellets skall hanteras som färskt foder.

Jag utfodrar med Mazuri ZiLiFe Softbill Diet som den danska grossisten Brogaarden säljer. De redovisar näringsinnehåll för varje batch som de producerar.

Frukt
Om man utfodrar med för mycket andel frukt i dieten så kan fåglarna drabbas av näringsbrist med tiden. Den specialutvecklade pelletsen ger det som saknas. De förädlade frukter vi kan köpa i affärerna är mycket mindre näring i än de frukter de lever av i det vilda. Odlarna eftersträvar stora vackra frukter, inte de nyttigaste. Mogna frukter är mer näringsrika än omogna.

Det senaste jag har lärt från duktiga uppfödare i Holland är att man skall väga en portion frukt per fågel och dag och inte ge mer. En menar på att fåglarna skall vara hungriga när man skall utfodra, – ”De skall hänga på nätet när jag kommer”. Mängden frukt är avhängigt i vilken temperatur man håller fåglarna i och det går inte att säga att du skall ge dem x eller y gram varje dag. Det får anpassas till årstid och situation. Under häckning måste man öka dosen med omdöme och erfarenhet. Jag ger ca 70 g frukt per dag och fågel till mina arassarier som väger 140-170 g.

Fruktdelen skall utgöra cirka 70 vikt-% av dieten. Skålarna skall diskas varje dag. På sommarens varmaste dagar jäser frukten och man får se till att fåglarna äter upp frukten på 4-6 timmar och kanske ge en portion till senare på dagen. I alla fall när de har ungar.

Vissa frukter är mer besprutade med olika gifter än andra och olika länder sprutar mer än andra. En tumregel är att vindruvor, som fåglarna älskar, skall bara utfodras med som godis eller mycket sporadiskt. De är bra att fyllas med medicin om det behöver ges. Svenska frukter och bär är oftast säkrare och nyttiga. Jag utfodrar med en stomme mogen frukt av Conference-päron, banan och fryst tärnad papaya, som jag köper i 10 kg block. Blåbär, aroniabär och röda vinbär får de omväxlande ett par dagar i veckan liksom gröna ärtor.

Insekter
För mycket foderinsekter kan orsaka problem. Jag vet tre uppfödare som utfodrat sina tukaner med massor med insekter och alla har drabbats av stora problem med aggressiva hanar som i två av fallen dödat sin hona. Det kan vara att de får för mycket protein snabbt och honan hinner inte med i förberedelser för häckningen eller att de vill höäcka om mitt under pågående häckning. Vad jag vet säkert är, efter att ha fött upp 50 ungar från sju par, att tukaner inte behöver speciellt mycket insekter för att resultatet skall bli lysande. Ett par arassarier med fyra ungar får 2-3 levande Zophobas-larver varje dag per unge eller 2 frysta gräshoppor eller motsvarande vikt i andra insekter. Utanför häckningen får de bara insekter sporadiskt.

Aggressivitet
Tukaner skall man hålla parvis eller i enkelkönsgrupper. Att ha tio hanar alternativt honor i en flock orsakar sällan problem. Vid alla andra förhållanden är det bara en tidsfråga innan det blir dödsfall och det sker snarare förr än senare. Aggressiva tendenser mellan partner i ett par kan förekomma. Vissa arter är mer aggressiva mot sin partner än andra. En art man har mer eller mindre gett upp i bur är den broknäbbade tukanen (R. sulphuratus). Den anses olämplig att hålla av flera skäl eftersom den även är extremt känslig för järn, mer än andra tukaner. Den tål till exempel inte heller, liksom hundrasen colli, parasitmedlet Ivermecin.

Jag har haft ungarna kvar hos föräldrarna av flera par av grön arassari och det har fungerat bra under två kullar under samma sommar, till och med en tredje vid ett tillfälle. Honan kan vara lite grinig mot honungarna och hanen mot hanungarna men alla får sova i holken på natten.

Jag hade 2,1 grön arassari från en kull tillsammans i en voljär längre än som var meningen och det fungerade inte när de blev könsmogna vid cirka 9 månaders ålder. Den ena hanungen blev slagen till marken och satt apatisk och tilltufsad när jag kom hem en dag. Det tog honom väldigt hårt mentalt och han blev inte sig själv förrän efter ett halvår.

Järnlagring, ISD.
Kunskapen om problemen med järnlagring kom när amerikanska djurparker försökte föda upp paradisfåglar i slutet av 1980-talet. De blir inte könsmogna och färgar ut förrän vid 4-6 års ålder men många fåglar dog innan dess. Efter många undersökningar upptäckte man sjukdomen haemochromatos, Iron Storage Disease (ISD), hos alla de döda fåglarna. Senare upptäckte man sjukdomen hos en mängd andra fruktätande fåglar, lorier, ädelpapegojor, gråpapegojor, blåfåglar och på senare tid även hos andra djur som till exempel lemurer och tapirer. Den gemensamma egenskapen är att dessa djur tar upp mer järn än vad de behöver och att de lagrar järnet i proteiner i blodet, lever och andra organ som till sist orsakar inflammationer som blir dödliga. Det går inte att diagnostisera sjukdomen annat än med leverbiopsi och när djurets problem når en viss nivå inträder sjukdomssymptom och då är det i de flesta fall för sent att göra något. Lösningen är att ge foder med redovisat låg järnhalt från början.

Myter: Det finns inga naturliga frukter och bär som innehåller skadliga mängder järn, vad som än skrivs på nätet. Däremot ökar citrusfrukter och annat foder med hög C-vitaminhalt, upptaget av järn varför man bör undviker dessa. Kött och alla foderämnen med blod håller höga halter järn liksom hund- och kattmat. Man skall även vara försiktig med alla fodertillskott till dessa fåglar. Vissa kalkpreparat och mineralpulver innehåller för höga halter järn utan att de deklareras. Det florera en massa huskurer på nätet för att motverka ISD, tanninrikt svart te, åderlåtning, mm, men lösningen är så enkel att man bara använder en diet med låg järnhalt. Fåglarna kan ju inte ta järn ur luften.

Yersinos (Yersinia pseudotuberculosis)
En ny och synnerligen tråkig erfarenhet är förekomsten av bakterien Yersinia pseudotuberculosis som ger sjukdomen yersinos. Sjukdommen, som de flesta andra fåglar bortsett från boungar, inte reagerar nämnvärt på, har visat sig vara dödlig för tukaner och den är orsaken till de flesta plötsliga dödsfall hos tukaner hos mig. Det insåg jag först på senare tid efter förtvivlade dödsfall utan synbar förklaring. Ena dagen frisk, nästa lite hängig och nästa dag död. Om man inte frågar specifikt efter vissa problem vid beställning av obduktion kontrolleras varken järnlagring eller förekomst av Yersinia. Jag har förlorat flera häckpar till smittan som sprids av vilda skogsmöss. Nu står alltid en musfälla laddad i en bur på golvet numera. Det finns vaccin och alla fåglar måste vaccineras varje år vilket jag har börjat med. Vaccinet finns att köpa i Holland hos en fågelspecialiserad veterinär. Veterinären i Allwetterzoo Münster, Dr. Carsten Ludwig, har hjälpt mig med mycket information om yersinos och vaccinet.

Häckning
Tukaner häckar i holkar och de vill ha det ganska trångt. Holken till ett par arassarier kan vara cirka 15x 15 x 50 cm. Jag har nästan uteslutande byggt holkar av råspont, dvs bräder, som jag hänger i 45° vinkel. Ingångshålet med diameter på 6-8 cm har jag klätt med korkbark som ett rör. Det finns de som påstår att det fungerar bättre med naturstammar men det kan jag avfärda.

Tukaner är klumpiga och har fötter som är för stora för deras förstånd. Jag har förlorat massor med ägg genom åren på grund av krossade ägg. De accepterar inget bottenmaterial i holken och rensar totalt allt man ambitiöst lagt in för att bädda fint för äggen. En rå, hård träbotten är vad de vill ha. Paret håller holken också ren från avföring och annat.

Bengt Larsson, ÖFF och MBF.