Brokig astrild <em>(Pytilia melba melba)</em>, en insektskrävande fröätare

Brokig astrild (Pytilia melba melba), en insektskrävande fröätare
7 december, 2016 Bengt Larsson
Hane brokig astrild (Pytilia melba melba)

Hane brokig astrild (Pytilia melba melba). Lägg märke till den grå tygeln som kännetecknar underarten.

Äntligen ungar av en insektskrävande astrild

”Äntligen” har vi hört ropas några gånger, när Nobelstiftelsen offentliggjort valet av Nobelpristagaren i litteratur. När jag lite halvhögt mumlade ”äntligen” för mig själv, var det ingen annan som hörde något. Det var heller inte meningen att någon skulle höra det. Det gällde bara för mig själv och det kom från djupet av mitt hjärta. Som jag kämpat och som jag hoppats. Så äntligen satt ”på pinnen”, resultatet av min strävan. Avkomma av mina brokiga astrilder! Hur många besvikelser har inte funnits under ”resans gång”. Det är väl inte så svårt att få ungar av astrilder. Nja, vi skall nog tänka på att det finns många astrildarter. En del är oerhört tacksamma och häckvilliga, medan andra är lite knepigare och dit får vi nog räkna den brokiga astrilden. Vilken troligtvis är den mest insektskrävande av dem alla. Det gäller i den dagliga foderstaten och i allra högsta grad vid häckning. Egentligen är det väl så att det är svårt att generalisera när det gäller foderstater och olika kategorier av fåglar. När jag genom åren har tittat på vad mina ”fröätare” plockat i sig, har jag, i de flesta fall, förvånats över variationen av födoämnen. Slående har varit deras aptit på insekter. Alltså behov av animaliska proteiner.

136_3627

Par av brokig astrild. Honan överst.

I det afrikanska släktet Pytilia finns fyra arter. De lever generellt i ganska torra områden av savannkaraktär med enstaka träd och god buskvegetation. De är 12-13 cm långa och väger omkring 16 gram. Brokiga astrilden är den större arten med sina ca. 20 gram. De har alla röda gumpar och övre stjärttäckare samt har de randiga bukpartier. De fyra arterna är auroraastrilden (Pytilia phoenicoptera) första svenska uppfödning 1958 och danska 1964, rödmaskad astrild  P. hypogrammica) 1979 resp. 1982, Wienerastrild  (P. afra) svenska 1962  samt brokiga astrilden  (P. m. melba)  1956 resp. 1969. Brokiga astrilden har elva underarter. Dessa kan sorteras in i två speciella grupper, beroende av färg på tyglarna, utrymmet mellan näbb och öga. Tygelfärgen är grå i ena gruppen och röd i den andra. Nominatformen har grå tyglar. Den röda huvud- bröstfärgen hos de olika brokiga astrildunderarterna varierar också en del.

img_6992

Nyutflugen unge av brokig astrild.

Eng. Melba finch, tyska Buntastrild och danska broget astrild. Det talas även om rödmaskad och grönvingad melbafink. Det blir ju så med ”kärt barn”. Utbredningsområdet är mycket stort och sträcker sig från centrala Afrika ner genom östra till sydliga delar av kontinenten och upp en del på den västra sidan. Tittar vi närmare på brokiga astrilden av nominatformen, som vi i Sverige huvudsakligen mött, så har hanen panna, strupe och näbb röda, grå tyglar, rygg och vingar är olivgröna f.ö. se ovan. Honan saknar det röda på panna och strupe samt har svagare näbbfärg. Ungarna är olivgröna med svarta näbbar. Livslängden är 7-9 år, avelsmognad vid 1 år. De kom till Europa 1877 tillsammans med Wienerastrilder i tron att det var samma art. Importerna fortsatte sedan. De är ”blandätare” men med tonvikt på insekter. Grott frö och hirskolvar, frukt, grönt och halvmogna frövippor har också sin givna plats på dietlistan. Jag använder även siskblandning, något som uppskattas av många andra arter också. De har en mycket fin och varierad sång. Voljär passar dem bäst och den skall vara inredd med naturgrenar, lite buskage (en/tuja) och jordtorvor. De uppehåller sig mycket på botten. Något jag lagt märke till såväl i voljärer, som i vilt tillstånd i Serengeti. Där jag hade brokiga astrilder, som grannar vid mitt tält i bushen. Det är ett led i deras jakt på insekter. Brokiga astrilden är värdfåglar för ett par arter av paradisänkor. Något jag också har som en önskan att få fördjupa mig i. Deras ljusbehov är stort och värme uppskattas. De kan vara ganska aggressiva i sitt revirförsvar och har ingen arttolerans. Det går inte att ha mer än ett par per voljär. För att lyckas med dem måste det vara ett par av samma underart. Eftersom utbredningsområdet är stort kan de vara olika ”programmerade” och fungerar då inte tillsammans (reds. anm. bland annat skiljer sången).

135_3537

Hane av paradisänka. En art som parasiterar på brokig astrild med att lägga sina ägg i astrildens bo. Ungarna växer upp tillsammans med värdfågelns. En utmaning som återstår att lyckas föda upp.

Häckningstiden infaller under våren och sommaren. Att försöka häcka med denna fågelart är en utmaning. Förutsättningen i detta fall, som med så många andra fågelarter, är att ha ett par som passar ihop. Alltså inte bara artrelaterat. Man kan hänga upp små ”korgar” av kycklingnät eller korgreden samt förse dem med färskt och torrt gräs, kokosfibrer och mossa. De bygger dock mycket gärna egna bon i lite täta buskage. Gärna i en en eller tuja, som tidigare nämnts. De 3-6 vita äggen ruvas av bägge föräldrarna i 12-13 dygn. De har behov av rikligt med levande foder (mjölmask, maggots, mygglarver samt även myrägg). Det är förutsättningen för att ungarna skall överleva och växa till sig under de ca 20 dygnen i boet. Det är också en förutsättning för att dessa astrilder skall komma i häckkondition. Bokontroll skall undvikas då föräldrarna är ytterst känsliga för det. Med 2,5 mm ringar ringmärks ungarna samma dag de lämna boet. Med hänsyn till artens intolerans mot artfränder bör ungarna, ca.3 veckor efter att de lämnat boet, plockas bort från föräldrarna. En vecka senare börjar små röda fjädrar synas vid näbben på hanungar och honungarna får ljusare bröstfjädrar. Föräldrarna kan ha viss tolerans mot honungar. Det har hänt att dessa honungar vill hjälpa till att mata upp kommande syskon, men det är inte helt riskfritt. Vid 4 månaders ålder har ungarna kommit långt i sin utfärgning.
Den brokiga astrilden är en vacker, intressant och spännande bekantskap, som bereder varje avikulturist glädje och utmaning.

 

Text och foto Jan Högberg