Den brunbröstade skäggöken lever i Östafrika från södra Somalia i norr till centrala Moçambique i söder. Där i skogsmiljöer nära vatten, inte sällan inne i samhällen, söker de sin föda i de fruktbärande träden och anses lokalt vara vanlig. Den ses i par eller mindre grupper.

Arten, som tidigare fördes till släktet Lybius, förekommer vanligast i lågland upp till 600 m.ö.h men har hittats upp till 1700 m.ö.h. Den är 19 cm och väger 45-60 g, könen är lika. Lätet är inte olikt en sebrafinks tutande, lite dovare bara. Någon direkt sång har jag aldrig hört. Andra skäggökar från Afrika har en parsammanhållande duettsång men den känner man inte hos de brunbröstade. Födan består i huvudsak av olika frukter och bär men också en del insekter. Den tar gärna insekter i flykten har jag sett. Under häckning ökar andelen insekter avsevärt men frukt är stapelfödan.

Hösten 2016 bytte jag bort en långstjärtad näshornsfågel (Horizocerus albocristatus) mot två plus tre skäggökungar från två olika häckpar och en vithuvad buffelvävarhona (Dinemellia diemelli boehmi), födda samma år i Zlin Zoo, Tjeckien. Jag satte dem i karantän under hösten på mitt företag. Till våren fick de komma hem och jag tog ut ett könstestat obesläktat par och satte med ett par blåbröstade kungsfiskare (Halcyon malimbica), en blåfågelhanne (Irena puella) och buffelvävaren.

Under sommaren fick jag några stockar av Jonas Tuvesson, Munka Ljungby, som skulle vara lämpliga för arten att hacka ut bon i. Han hade tidigare i år fött upp tre ungar av den närbesläktade men större, 25 cm 80-108g, i Västafrika levande, rödbröstade skäggöken (Pogonornis dubius). Stockarna var döda men inte ruttna. Jag satte en stock på 160 cm längd och diameter på drygt 20 cm, på marken i deras voljär och en likadan inne i fågelhuset.

Häckningen
Efter några veckor såg jag att parets beteende förändrades och de blev skyggare och bevakande. De rörde inte de andra fåglarna vad jag märkte men buffelvävaren, som vuxit upp med dem i Tjeckien, satt ofta tätt ihop med dem. Vid en voljärinspektion såg jag att de hade gjort ett hål i stocken ute, cirka 40 cm under överkanten, och när jag stack ner ett grässtrå räckte det så långt det nådde, 30 cm, och förmodligen var hålet djupare. Det var bara att försiktigt backa tillbaka och nöja sig med att studera skeendet på håll. Efter någon vecka (20 augusti) försvann en av fåglarna och nu var det bara en fågel synlig hela tiden. Den satt oftast högs upp på spetsen av en lodrät gren. Kompisen buffelvävaren såg jag putsa fjädrarna på dem vid några tillfällen. Ingen aggression förekom vad jag såg mot de andra burinnevånarna heller. Jag såg ingen skillnad på individerna och kan inte säga hur de fördelade ruvningen, men från 12 års erfarenhet av uppfödning av deras avlägsna släkting i hackspettssläktet från Sydamerika, tukaner, delade de säkert på ruvningen.

Efter drygt två veckor började det gå åt tydligt mer foder (5:e september), men inga större mängder. Efter ytterligare drygt två veckor (19:e september) blev jag bekymrad för att båda skäggökarna var ute samtidigt och jag anade att häckningen gått åt skogen. Men så såg jag att de återvände till holken och var borta igen. Det hade aldrig de gjort om inte det fanns liv i holken. Och om de skulle häcka om igen skulle det ta minst ett par veckor innan honan var beredd att lägga en ny kull. Hela häckningsbeteendet stämmer väldig väl överens med min erfarenhet av tukanerna. Oron fanns där och det gick inte åt så mycket mat som jag förväntade mig av växande ungar. De åt relativt lite insekter och ratade all fryst. Det var nästan bara mjölmask och Zophobas morio i som de tog.

Vi hade närmat oss oktober nu och en ny oro för kallare väder tillkom. Den 2:a oktober såg jag så en nyfiken, blekröd skalle med två pepparkornsögon sticka ut ur boöppningen för att se vad som fanns där utanför i den stora världen.  Döm om dess förvåning och den fick se mig stå där. Sakta backade den ner i holken. Den 7:e oktober satt ungen, med oroliga föräldrar varnande, ute för första gången. Nattempen var nu 5 °C under några dygn men den kröp duktigt ner i holken i skymningen för att dagen efter åter sitta lugnt i voljären. Den gjorde inga panikflygningar i den 5 x 2 m stora och 3,2 m höga voljären och hade hyfsad kontroll på start och landning. Förmodligen resultatet av flera dagars studier av omgivningen från holköppningen. Ungen var en liten upplaga av föräldrarna, nästan 2/3 i storlek och blekare rött huvud med det röda mindre utbrett.

Ungen slog sig ganska snabbt ihop med buffelvävaren och de lekte faktiskt till min stora förvåning med varandra. Nafsade lite för att flyga iväg i en låtsasjakt för att sedan till slut sätta sig bredvid varandra och putsa fjädrarna. Föräldrarna matade ungen tre vecor efter att den lämnat holken men den åt också själv.

De tre andra skäggökarna satte jag några veckor efter paret i en annan voljär ihop med ett par unga kastanjeryggade trastar (Zoothera dohertyi). Efter en vecka var det bara trastarna och två av skäggökarna kvar och de hade börjat borra i sin stam inne i fågelhuset. Den tredje fågeln var inte att hitta. Så var det med ”gruppsammanhållningen” under häckning som det stod om i ornitologisk litteratur.  Jag vågar sätta en peng på att de grupper man sett i naturen som häckar är ett par med alla årets ungar i släptåg. Vi får se vad som händer kommande häckningar om min tes håller eller om det var en tillfällighet att de tog kål på den tredje. I skrivande stund finns det lite starkare tecken på att även det andra paret är igång med en häckning.

Foder
Det foder jag ger är samma fruktblandning som alla mina tukaner får, 50 % papaja, 25 % Banan och 20 % päron. De återstående 5 procenten varierar jag olika dagar med stora blåbär, aroniabär, gröna ärtor och mer sällan vindruvor och färska fikon. De har alltid tillgång till en bra pellets (Mazuri Softbill Diet), universalfoder (TOVO) och friskt vatten. På senare tid har jag börjat lägga en matsked Perle Morbide Fruit-pellets på frukten. Universalfoder och frysta insekter har jag inte sett dem röra.

Sammanfattningen av denna häckning är att de ruvar i ungefär 16 dygn (samma som tukaner), matar ungarna med frukt, insekter och pellets i lika delar (omöjligt att veta exakt eftersom det fanns andra fåglar i voljären). Ungen kom ut efter minst 33 dygn och var självständig efter ytterligare ungefär 14 dagar. Vi får se om det andra paret häckar och om de har samma beteende. Arten kan häcka när de är under 12 månader gamla, precis som de mindre tukanerna, arassarierna, som både jag och Jonas Tuvesson haft häckning av vid 11 månaders ålder. Mazuris produkter finns att köpa genom Brogaardens webshop, www.brogaarden.eu/Se/Framsida. Insekter i stort urval och Perle Morbide Fruit finns hos www.melorm.dk.

Uppfödningen av arten är den första inom SF och förmodligen i Sverige.

Referenser:
Handbook of the Birds of the World Live. www.hbw.com.
Zlin Zoo, Cz, personlig kommunikation 2016.
Stevenson och Fanshawe (2004), Birds of East Africa, Helm.
Hoyo et al (2002), Handbook of the Birds of the World vol. 7, Lynx.
Fry, Keith, Urban (1988), The Birds of Africa, vol. III, AP.
Short och Horne (2001), Toucans, Barbets and Honeyguides, Oxford UP.
Bohmke, B. W. och Macek, M., AFA Watchbird vol. 21 (1994), St. Louis Zoo husbandry and reproduction of the Brown-breasted Barbet (Lybius melanopterus).
Callaghan, Eric, Avicultural Magazine Vol. 105 No. 2, 1999, Breeding the Bearded Barbet (Lybius dubius).

Bengt Larsson, ÖFF och MBF.