Det gamla talesättet ”Nu fick du fikon.” betyder att man inte fick det man önskade, man fick tji, men jag fick verkligen fikon, närmare bestämt fikonpapegojor, precis som jag önskade. Plötsligt fick således det gamla talesättet en helt annan betydelse tack vare några papegojor.
Det finns många vackra, intressanta, spännande och trivsamma papegojarter, men få kan överglänsa fikonpapegojorna, vilka huvudsakligen har sin hemvist på Nya Guinea. Loripapegojorna har många gemensamma drag med fikonpapegojorna. Efter flera år med bl.a. berglori, väcktes mitt intresse för fikonpapegojor. Jag försökte hitta olika källor till kunskap, för att kunna bilda mig en hygglig uppfattning om denna grupp. Här fann jag släktet Psittaculirostris, till vilket det hör 3 arter. Edwards fikonpapegoja (P. edvardsii), brandkronad fikonpapegoja (P. d. desmarestii) med 6 underarter och kilstjärtad fikonpapegoja (P. salvadorii). Till gruppen fikonpapegojor hör ytterligare ett släkte, som jag vill gå in närmare på i denna artikel, nämligen Cyclopsitta. 2 arter hör dit, rödbröstade fikonpapegojan (C. g. gulielmiterti) med 7 underarter och dubbelögda fikonpapegojan (C. d. diophthalma) med 8 underarter av vilka 3 underarter inte lever på Nya Guinea utan i Australien. De är ca.14 – 15 cm. Av dessa är Coxen´s Fig Parrot C. d. coxeni upptagen på Washingtonkonventionens lista A. Biologiskt står fikonpapegojorna mycket nära hackspettpapegojorna Micropsitta, men påminner, som jag nämnde ovan, om loripapegojor i sina beteenden. I släktet Psittaculirostris utbredningsområden lever (Micropsitta pasio) tillsammans med (P. salvadorii) och (P. edvarsii) och (M. keiensis) med (P desmarestii).
I Sverige har, även om intresset varit stort hos en del, förekomsten av fikonpapegojor varit minst sagt begränsad. Blickar vi många år tillbaka i tiden till slutet på 70-talet så hade både Kjell Johansson i Stockholm och Thomas Brosset i Göteborg varsin underart av brandkronad fikonpapegoja, populärt kallad desmarest. En sådan hane fanns långt senare hos importören Hans Rosenlind i Bjuv. Lena och Medh Halaouate i Göteborg hade också fikonpapegojor en tid på 90-talet. Mina första fikonpapegojor var kilstjärtade fikonpapegojor (P. salvadorii), vanligen kallade Salvadoris. På engelska heter de Salvadori´s Fig Parrot, tyska Salvadori-Feigenpapagei, danska Salvadori´s Figenpapegøje. Den kommer från den nordvästra delen av Nya Guinea. Denna art tillhör de större med en längd på 19 cm och vikt ca 95 gram. Kroppsfärgen är till största delen grön med ett sagolikt lyster. Hanen har blå hjässa och ett rött band över bröstet. Honans hjässa och bröst är blågrönt. Bägge har svart näbb, en blå fläck bakom ögat, tunn ögonring och gula, förlängda örontäckfjädrar, hanens är kraftigare i färgen. Ungarna liknar honan men är något mattare i färgen. Skogar, med fikonträd av olika slag, i bergiga områden är deras hemvist, men de kan också ibland ses i närheten av boplatser i jordbruksbygder. Det finns en komplikation med denna art när det gäller häckningen. Man måste undvika frön, eftersom ungarnas digestion inte klarar den hanteringen. Jag lyckades få en unge, men dessvärre överlevde den bara i fem dygn. Senare förlorade jag hanen i en olycka. Honan fick då flytta till en ensam hane i Tyskland. En sak var dock säker, det skulle inte vara sista gången jag skulle ha fikonpapegojor.
Det är oerhört charmiga fåglar, likt loripapegojor, som nämnts, studsar runt bland voljärens grenar. De har ett trevligt och på intet sätt störande läte. För det mesta är det lugna och harmoniska fåglar, men om de blir störda visar vissa arter sin oro genom att darra häftigt med vingarna. Man bör aldrig hålla fikonpapegojor i rum vid temperaturer under 18 grader, hellre 20 grader. Dessa fåglar är ju programmerade att leva i varma områden. För dessa fåglar är det viktigt att även ha bra möjligheter till att kunna bada. Eftersom deras diet, som framgår nedan, till största delen består av frukt blir avföringen ganska lös. Det är därför bra med högabsorberande papper som bottenmaterial i burar eller voljärer, då det lätt kan bytas vid rengöring. Fåglar som är frukt- och nektarätare kräver en omsorgsfull skötsel och är inga nybörjarfåglar.
De dubbelögda fikonpapegojornas diet består, som tidigare nämnts, mestadels av frukt men de skall även ha tillgång till en torr fröblandning. Jag gör därför en egen blandning. Jag har tittat på vilka frösorter, som kan vara lämpligast och utgår från dessa. Blandningen kompletterar jag med grit, probiotika, kalcium och vitaminer. De uppskattar blötlagda/grodda hirskolvar, nektarlösning , hela maskrosor, våtarv eller sallad. En del, som håller dessa fåglar, ger en gröt bestående av banan, rivet äpple, kokt potatis och ris, honung, och barnvälling, som ett viktigt komplement, men jag föredrar att ge de olika beståndsdelarna så naturligt som möjligt, det ger också bättre variationsmöjligheter. Undantaget, när det gäller blandningar, är insektspaté. Det animaliska proteinet är nödvändigt, vilket gör insekter till en viktig del i foderstaten. Ofta har fikonpapegojorna högst individuella önskningar på menyn. Rårivna morötter, gurka, tomat, mjölmaskar, mjölmaskpuppor, yoghurt, nektarlösning och en riklig fruktbuffé är något av det jag själv försöker fresta mina fikonpapegojor med. Av frukt uppskattas det mesta såsom päron, äpple, kiwi, vindruvor, banan, blåbär, hallon, jordgubbar och olika andra fruktsorter. Det viktigaste är förstås färska eller uppblötta torkade, svavelfria fikon. Även kaktusfikon. När färska fikon finns, köper jag så det räcker för hela året och fryser in. Vitaminer och mineraler skall regelbundet tillsättas deras föda. När det först kom viltfångade fikonpapegojor var det problem med K-vitaminbrister, som förorsakade inre blödningar med plötsliga dödsfall som följd. K-vitaminen har en större och mer omfattande betydelse än man tidigare anat, jag kompletterar därför med den vitaminen även till andra fågelarter.
Fikonpapegojorna har inte så lång historia inom den Europeiska fågelhobbyn. 1976 kom de första kilstjärtade fikonpapegojorna till Europa och då Tyskland. Den kände fågeluppfödaren T. Weise i Tyskland hade första världsuppfödningen av dem 1980. I Danmark har under senare delen av 1990-talet flera av arterna fötts upp. I Sverige har det inte lyckats med uppfödning av någon av arterna förrän nu. Både jag och Ted Edlund i Stockholm lyckades få varsin unge av den dubbelögda fikonpapegojan Cyclopsitta d. diophthalma . Ted kom att prata med mig om fikonpapegojor, varvid jag påtalade svårigheterna med att få tag på dem. Ted gick då vidare med ett tips från Bengt Larsson om en person i Tyskland, som eventuellt kunde ha aktuella känningar. Därmed fick Ted kontakt med Angelika Fergenbauer-Kimmel. Resultatet blev ett par till Ted och två par till mig. Dessvärre förlorade jag efter en tid en hane, men lyckades få tag i en annan hane i Danmark.
Vid regnperiodens start i december börjar de häcka i naturen. I voljärer varar häckningsperioden mestadels mellan december och juli. Det var också så för våra par. Mitt ena par fick en lutino unge, som lämnade holken 10 maj i år och lite längre fram var det dags för Teds unge att komma upp på pinnen. Vi är därmed två pionjärer med lyckade häckningar av fikonpapegojor i den svenska fågelhobbyn.
Någonstans hade jag sett en uppgift om att fikonpapegojor gärna övernattar i holk. Mina Salvadoris gjorde det gärna, varför jag erbjöd de dubbelögda samma möjligheter. Det ena paret avböjde denna övernattningsmöjlighet, medan det andra paret visade intresse för holken. Inte bara för övernattning! Hanen var ett år och honan två. Hanen var inte ens helt utfärgad, så häckning var inte min första tanke. Och detta var 2016, några månader efter att de anlänt. Plötsligt en dag låg det två ägg i holken! Ett var befruktat – av en synnerligen bångstyrig yngling! Han var dagligen inne i holken, och minst sagt levde rövare. Mot alla odds utvecklades embryot i det befruktade ägget, men ett par dagar före kläckning förstördes det av hanen. Tumulten i holken hördes i hela fågelrummet. Nu åkte holken bort. Strax före årsskiftet 2016 – 2017 såg jag honan, i samma par, pyssla bakom en stor vedklabb, som de har att gnaga på. De har ett ganska stort behov av att få gnaga. Vid närmare kontroll hittade jag ett ägg där. Nu åkte holken upp och jag placerade ägget i den. Hon var in i holken efter tio minuter och dagen efter var ytterligare ett ägg lagt. Bägge var dock obefruktade. Ett nytt försök gjordes av paret och denna gång var åter ett ägg befruktat, och nu gick det vägen. Hanen hade påtagligt mognat, nu som tvååring. Han var inne ibland i holken till honan, men allt var lugnt. I holken kan man ha hyvelspån, sågspån eller murket trä. Jag föredrar det sistnämnda. Här lägger honan de 2 äggen, som hon ensam ruvar i 21 dygn. Efter ungefär 35 – 45 dygn lämnar ungarna boet. Vid denna häckning var ungen kvar i holken i 42 dygn. De blir självständiga efter att varit ute och matats av föräldrarna i 2-3 veckor. Fullt utfärgade är de efter 12-16 månader. Lämpligast är att låta dem vänta till 2 års ålder för avel, vilket också framgår av ovanstående. Efter 7-10 dygn värmer honan inte längre ungarna hela tiden, också ett beteende som visar på värmeberoendet. Med temperaturen på Nya Guinea går det bra, men med vårt klimat blir det problem och ungarna kan frysa ihjäl, om man inte ordnar extra värme vid holken, eller har ett rätt tempererat rum. Det är klart smidigare att hålla en bra rumstemperatur. Luftfuktigheten hade jag till 60%. Det andra paret gjorde ett häckningsförsök, men äggen var obefruktade. Den hanen såg jag aldrig i holken.
Under hela uppmatningsperioden försåg jag paret med vita, ömsande, mjölmaskar i en ganska ordentlig omfattning. Ungen könstestades och befanns vara en hane. Lutino-anlaget är ofta könsbundet, men i detta fallet är det recessivt autosomalt. Första lutino-ungen föddes hos uppfödaren av föräldrarna 2007. Bara några dygn efter att ungen lämnat holken började hanen att visa aggressiva tentenser mot den. Jag lät då hanen flytta till en ”egen lya”, medan honan oklanderligt matade upp ungen. Paret kan stundtals vara lite småkärvt sinsemellan, det gäller bägge paren, till skillnad mot förhållandet hos många andra papegojarter, där det är ”gulligull” som råder.
Jan Högberg
Kommentar av Thomas Brosset.
Den vetenskapliga indelningen av fikonpapegojorna, med två släkten, fem arter och 22 underarter, har i stort sett varit oförändrad sedan 1937 (Peters, Checklist of Birds of the World, vol III).
Senare studier har dock medfört uppgradering av fler underarter till arter. För närvarande, 2017, accepteras två släkten, 10 arter och 16 underarter.