Amerikansk tornfalk. Foto Sten Wiechel.

Synsinnet är hos fåglar generellt sett mycket avancerat. Vi däggdjur står oss slätt vid en jämförelse. Det ska från början sägas att variationen, när det gäller synen, är mycket stor mellan olika grupper av fåglar, precis som mellan olika grupper av däggdjur. Det som här ska beskrivas gäller i första hand de fåglar, vilka vi håller som hobbyfåglar i burar och voljärer.

Fågelögat skiljer sig i många viktiga avseenden från däggdjursögat, även om åtskilliga grundstrukturer är desamma. Det vi först ser är den genomskinliga hornhinnan. Innanför hornhinnan finns den s.k. främre ögonkammaren, som innehåller vätska och bakåt begränsas av lins och regnbågshinnan, iris. Mitt över linsen finns en öppning i regnbågshinnan, pupillen. Genom att öka eller minska pupillens storlek, släpps mer eller mindre mängd ljus in i ögat. Linsen hjälper till med ljusbrytningen precis som en kameralins, men även hornhinnan har en viktig funktion när det gäller ljusbrytningen. Pupillöppningen kan jämföras med bländaröppningen på en kamera. Ju mindre tillgängligt ljus desto större öppning erfordras. Bakom linsen finns den s.k. glaskroppen, en gelatinös vätska, som fyller ut bakre ögonkammaren och håller näthinnan på plats längst bak i ögat. Näthinnan innehåller de synceller, som registrerar ljus och via synnerven skickar registreringar till hjärnan, där de bearbetas till bilder.

Med några enstaka undantag sitter fågelögat fast i skallbenet och kan, i motsats till däggdjursögat, inte röras vare sig i höjd- eller sidled. Det är en viktig orsak till att fåglar i stället för att röra på ögonen rör på sina huvuden, när de ska söka eller fokusera med blicken. Fåglar använder heller inte övre eller undre ögonlocket för att genom blinkningar hålla hornhinnan fuktig. Detta sköts i stället av blinkhinnan, som mycket snabbt rör sig horisontellt över ögat. Normalt hinner vi människor inte uppfatta denna ”blinkning” hos fåglarna. För oss ser det ut som om de aldrig blinkar. Genom att blinkhinnan hos de allra flesta fågelarter dessutom är genomskinlig, förlorar de inte synförmågan under de korta blinkningsögonblicken. Vissa vattenlevande fåglar använder dessutom tredje ögonlocket som skydd för ögat, då de dyker. Sannolikt används också blinkhinnan som skydd för ögat, då flyttfåglar sträcker. I annat fall skulle hornhinnan snabbt torka med fatala följder.

De allra flesta fåglar har sidoplacerade ögon (Det tydligaste undantaget är givetvis ugglor). I likhet med t.ex. hästar och kaniner har fåglar med sidoplacerade ögon ett synfält på i det närmaste 360 grader. Det innebär att även om du smyger dig på en fågel bakifrån, så ser den dig. Likaså ser fågeln annalkande faror rakt uppifrån eller rakt nerifrån. Däremot är det binokulära synfältet (den del av synfältet som båda ögonen iakttar samtidigt) mycket smalt hos alla fåglar med sidoplacerade ögon. Detta har betydelse för avståndsbedömningen. Vi människor, som, liksom ugglor, har ett stort binokulärt synfält, gör avståndsbedömningar (omedvetet) genom att hjärnan jämför bilderna från båda våra ögon. Fågeln klarar detta med ett öga, genom att både förflytta huvudet och vinkla det på olika sätt mot det föremål den iakttar. Därigenom får fågelhjärnan olika bilder av föremålet att jämföra och kan på det sättet bedöma avståndet. För att ytterligare förfina denna teknik kan många fåglar, i motsats till däggdjur, även förflytta ögats lins framåt och bakåt.

Medan däggdjursögat är närmast klotrunt, är fågelögat mer långsträckt bakåt och dessutom störst i bakre ändan, där syncellerna sitter. I kombination med att fågelögat är, relativt sett, betydligt större än däggdjursögat, gör denna förstorade bakre del att fågelögats näthinna innehåller betydligt fler synceller än de flesta däggdjursögon.

Näthinnan hos fåglar är särskilt intressant.  Dels är näthinneytan relativt sett större hos fåglar än däggdjur, dels saknar fåglar blodkärl i näthinnan. Blodförsörjningen till näthinnan sköts i stället av en blodkärlsstruktur, som kallas pecten och ligger utanför näthinnan. Utöver att fågelnäthinnan således har fler synceller, har åtskilliga arter dessutom två s.k. foveor. Primater (apor och människor) har bara en, medan övriga däggdjur anses sakna fovea, men allt är här inte helt utrett. Fovean är en fördjupning i näthinnan, där syncellerna sitter extra tätt. Här är skarpseendet särskilt väl utvecklat.  Allt detta bidrar till att fåglar har ett utomordentligt skarpt seende. I likhet med däggdjur har fåglar två huvudtyper av synceller.  Stavarna registrerar enbart gråskala och är särskilt viktiga i svagt ljus, t.ex. nattetid. Tapparna registrerar färger precis som hos däggdjur. Men tapparna kräver också mer ljus än stavarna och fungerar därför dåligt i svagt ljus. Människan har tre typer av tappar, vilka registrerar blått, grönt respektive rött ljus. Utöver dessa tappar har fågelögat även en fjärde typ av tappar, som registrerar UV-ljus. De har alltså ett betydligt bredare färgspektrum än däggdjur. När vi människor anser att könen är lika hos en fågelart, är det en sanning med modifikation. Vi uppfattar inte de ultravioletta färgerna hos en fågel, vilka fåglarna själva gör. En blåmeshane utstrålar således en ultraviolett färg från sin hjässa, vilken blåmeshonan uppfattar. Blåmeshonan saknar denna ultravioletta färg. I deras värld är alltså könen inte lika. Fåglarnas tappar har även genom att de är försedda med oljedroppar en förmåga att filtrera störande ljus. Härigenom kan mycket små detaljer urskiljas.

Fåglars ögon kan även uppfatta såväl polariserat ljus som jordens magnetfält. Detta har naturligtvis särskilt stor betydelse för flyttfåglar.
Med undantag för de nattaktiva arterna har fåglar övervägande tappar i sin näthinna. Det gör att de vanligen ser sämre än vi i mörker. Därför kan det ofta vara smidigt att fånga sina fåglar i ett rum med svagt ljus.

Sammanfattning:
När det gäller synen och ögonens utformning är variationen mycket stor mellan arterna inom klassen fåglar, betydligt större än mellan arterna inom klassen däggdjur.
Fågeln i allmänhet bevakar med ögonens hjälp ständigt sin omgivning. Det sker hos de allra flesta arter utan att de behöver vrida på huvudet.
I förhållande till kroppsstorleken har fåglar större ögon än däggdjur.
Fåglar har ett ytterst skarpt seende. De kan generellt sett urskilja detaljer 3-5 gånger bättre än vi människor.
Fåglars seende har ett betydligt bredare färgspektrum än däggdjur, alltifrån rött till ultraviolett. Dessutom kan de bättre urskilja färgnyanser samt registrera polariserat ljus och jordens magnetfält.

Sten Wiechel, veterinär.