Uppfödning av kinesisk näktergal <em>(Leiothrix lutea)</em>

Uppfödning av kinesisk näktergal (Leiothrix lutea)
26 augusti, 2016 Bengt Larsson
Kinesisk näktergal (Leiothrix lutea)

Kinesisk näktergal (Leiothrix lutea).

Kinesisk näktergal – En välförtjänt favorit

Den kinesiska näktergalen (Leiothrix lutea) är för mig en fantastisk art, som inte kan jämföras med någon annan. Den tecknade bilden i Rudolf Söderbergs bok Våra tropiska rumsfåglar och första mötet med några levande exemplar i en fågelaffär (som det hette då) och jag var totalt betagen. En fascination och en kärlek som oförminskat hängt med i snart 60 år. För mig handlar det om en art med personlighet utöver det vanliga. I min passionsvoljär far ungarna omkring på insektsjakt, badar, sätter sig närmare mig än en meter och ser på mig med den där blicken, som säger: ”Hej, nu trivs du väl gubbe.” Gissa om jag nickar jakande. De har en förmåga att vara överallt – samtidigt. Det strävsamma föräldraparet sköter om ungarna, men ibland försöker de få en stund för sig själva för att mysa och putsa varandra.

Leiothrix_lutea3

Kärt barn har många namn
Klyscha eller ej, kärt barn har många namn. I Sverige säger vi nog mest kinesisk näktergal, vilket är det namn jag föredrar. Solfågel, sångtimalia och pekingnäktergal är andra svenska benämningar. Eng. Pekin Robin, tyska Sonnenvogel, danska Kinesisk nattergal men även där solfågel.

Den kommer från områden i södra Kina och finns upp mot Himalaya. Fågeln blir 15 cm lång. Vingarna är rundade, stjärten ganska lång och kluven i spetsen. På stjärtens ovansida kan man ofta se ett vitt band, som ofta indikerar att det är en hane. Honor kan ibland också ha ett band, men det är då mycket tunnare. Ryggsidan är grågrön, tyglar och ögonstreck gulvita, bredare hos hanen än honan, och så finns en bred mörkgrå skäggtöm. Strupen är klargul, som övergår till orangegult på bröstet. Denna färg är oftast mer intensiv på hanarna. Näbben är röd och även här kan den vara mörkare röd på hanen och ljusare på honan. Benen är gula. Den mattare färgen på honorna är individuell och det är genom att titta på alla detaljer, som man slutligen har en hygglig möjlighet att avgöra kön.

Den kinesiska näktergalen har alltid varit en uppskattad fågel inom avikulturen inte minst genom sin charm, skönsång och härdighet. Arten importerades till Europa första gången 1879. Den fanns tidigare i alla dåtida fågelaffärer. I naturen lever näktergalarna parvis, men samlas till små flockar när de inte häckar.

Eftersom näktergalen är en mycket aktiv fågel, bör den hållas i voljär där det är rikligt med grenar och buskar. De skall också ha ordentliga möjligheter att bada, med dagligt färskt vatten. Ett utmärkt sätt att erbjuda dem meningsfull sysselsättning är att ha foder på många olika platser och ibland även låta dem leta efter det. I en mindre bur finns risk att de skadar pannan och näbbasen, när de kör näbben genom gallret. Något att tänka på även vid transporter. Transportlådor till näktergalarna skall ha mycket småmaskigt nät, gärna av typen myggnät.

Leiothrix_lutea2b
Kinesiska näktergalar blir lätt orädda och förtroliga. Vilket är en del av deras charm. Av namnet framgår att de har en mycket vacker sång. Jag har haft hanar, som mörka höstkvällar suttit och sjungit i utevoljärer. Oförglömligt! Det går bra att hålla dem tillsammans med andra fredliga fågelarter. Eftersom de är mycket alerta och nyfikna kan de emellertid störa andra fåglar som häckar likaväl, som de kan bli ”barnflickor” och vilja hjälpa till med uppmatning av ungar. Detta är inte alltid så lyckat på grund av att olika arter kan ha varierade tillvägagångssätt när de matar sina ungar samt olika typer av foder. Det kan också vara förenat med problem att i en voljär med häckande näktergalar ha små fröätare typ sebrafinkar, som vill avnjuta mjölmaskar. De använder mjölmasken som ”kaviartub” och plötsligt ligger en hel del döda mjölmaskar i en kladdig röra i maskskålen.

Leiothrix_lutea2

Häckning
Den kinesiska näktergalen är, under häckningsperioden, revirhävdande och håller artfränder på avstånd. Därför skall man bara hålla ett par per voljär. Man skall inte heller ha näktergalar gå vägg i vägg med andra par, utan låta det vara andra arter i närmaste grannvoljären. De kinesiska näktergalarnas grundfoder skall vara ett bra insektsfoder, levande insekter, maggots-”pinkisar”, frukt, men de skall även ha tillgång till frö och hirskolvar. För att häckningen skall lyckas är de levande insekterna ett måste, tillsammans med myrpuppor. Jag samlar även insekter i insektsfångare. Nektarlösning kan de också uppskatta. Under häckningsperioden, när de har ungar, utfodrar jag med insekter tre gånger dagligen.

Boet är ganska litet och skålformat. Det byggs väl dolt i snår och buskar. Det är också viktigt för de nyutflugna ungarna att ha möjligheter att gömma sig i buskar. Honan lägger 3-4 ägg som är blåtonade med bruna fläckar och ruvas i 12 dygn. Ungarna lämnar boet efter 12-13 dygn. Bägge föräldrarna matar ungarna, såväl i boet som under de 2-3 veckor det tar för ungarna att bli självständiga. Det uppmanas att man skall ta bort ungarna direkt när de är självständiga eftersom det kan bli strid mellan fadern och hanungarna. Säkert riktigt, men det är nog relaterat till voljärens storlek och om den har tät växtlighet. Jag har låtit föräldrapar gå tillsammans med ungarna tills det är dags att stänga för vintern och det har inte varit några problem. Jag föredrar att ringmärka ungarna sedan de lämnat boet. Ringstorlek 2,5-3,1 mm. Första uppfödningen i Sverige skedde 1962.
Finns det då ingenting, som skulle kunna vara bekymmersamt med denna fantastiska art. Jo, faktiskt. Näktergalen är köldtålig, rustik, inte matkänslig och relativt långlivad. Men när det kommer till att hantera den, kan det hända att den bli så uppstressad att den faktiskt bara slocknar för gott. Vid transporter tänk på att alltid hänga en handduk eller liknande över transportlådan så att det blir lugnt omkring den.

Text och foto: Jan Högberg