I Die Gefiederte Welts septembernummer 1996 beskriver Maarten de Ruiter, Belgien, kortfattat en häckning av den blåkindade eller Hardwickes bladfågel (Chloropsis hardwickei) i Denver Zoo, Colorado. Han betecknar i ingressen bladfåglarna som “kaum züchtbar” (knappast odlingsbara) trots att de inte är alltför svåra att hålla som voljärfåglar.

Faktum är att just Hardwickes bladfågel förefaller att vara den Chloropsis som oftast och med bäst resultat häckat i fångenskap. Världens väl skickligaste bladfågeluppfödare, Rudolf Bähr i Tyskland, arbetar emellertid med en annan art, nämligen den guldpannade (C. aurifrons). Såvitt jag vet har han fåglar av åtminstone andra generationen och hade redan för många år sedan fatt 12 ungfåglar fullvuxna – ett makalöst resultat! Detta är bara ett av många exempel på att privata fågelvänner kan klara av det som världens största fågelparker går bet på…

Bobygge
Mitt eget par guldpannade skred i år (1998) till häckning tidigare än åren 1996 och 1997. Det finns mig veterligen inga uppgifter om att en bladfågelhane kan ta aktiv del av bobygget. I fjol såg jag visserligen hanen sporadiskt bära omkring bomaterial, men något bygge från hans sida var det inte fråga om. I år var det annorlunda. Under de tre dagar som bobygget pågick arbetade han mycket målmedvetet och var faktiskt flitigare än honan. Man kan dock med säkerhet fastslå, att det är hon som väljer boplats. I det här fallet har hon nämligen byggt på exakt samma ställe under fyra säsonger i följd och då varit tillsammans med två olika hanar. Det betyder att hon träffat sitt val redan år 1995, även om bobygget det året inskränkte sig till att hon placerade några vaddtussar på den utvalda platsen. Den är belägen bland de täta toppkvistarna av en hög thuja. Som vanligt använde fåglarna tre sorters material: vadd från min gamla jacka, rottrådar och kokosfibrer.

En av voljärens minsta invånare vållade problem. Det var en hona splendid solfågel Nectarinia coccinigaster. Hon kunde omöjligt låta bli vaddtussarna som strötts ut på buskarna i voljären. Den lilla fågeln besitter en beslutsamhet och framåtanda som vi människor bara kan avundas henne. Skulle hon – det är min övertygelse – en gång i framtiden bestämma sig för att häcka, kommer ingenting att kunna hindra henne. Lyckligtvis hade jag av en annan fågelvän fått en påse hundhår (collie). För solfågelhonan är detta ännu mera attraktivt än vadd. Nu strödde jag ut colliehår på ett par buskar långt från thujan och äntligen fick bladfåglarna ha sin vadd i fred. Den 16 maj var boet färdigt.

Äggläggning, ruvning och kläckning
Under dagarna 18-21 maj var bladfågelhonan stillsammare än vanligt. Hon flög ibland ner på marken, där hon plockade i sig jordsmulor. Vädret var svalt och blåsigt och den 21 kom ett par hagelskurar.

Den 22 maj kunde konstateras att hon börjat ruva. Precis som i fjol stegrades hennes aggressivitet på ett drastiskt sätt. Ingen fågel fick nu vistas i thujans närhet. När honan lämnade boet och flög in i fågelhuset följde hanen med henne men återvände omgående för att hålla vakt tills hon kom tillbaka. Ruvningspassens längd har inte noterats.

På morgonen den 5 juni var bladfåglarna oroliga och rastlösa. Båda flög upp till boet med mat i näbben. Det kunde bara betyda en sak: de hade kläckt!

Ungarna
För att inte oroa fåglarna har jag i år avstått från att se efter hur många ägg som kullen omfattade. Jag tror dock, att den liksom i fjol utgjordes av två ägg, vilka kläcktes samtidigt. Äggskalen kunde inte återfinnas.

Bladfåglarna var mycket försiktiga nu när ungarna kläckts. De flög t ex aldrig direkt upp till boet utan flög in i thujan ungefär halvägs upp, varefter de hoppande från gren till gren förflyttade sig uppåt. Båda matade emellertid utan att tveka fastän jag var närvarande, något som t ex mina bulbuler aldrig har gjort.

De första dagarna matades ungarna med spindlar, nattsländelarver och “vita” mjölmaskar, men därefter upptäckte jag av en tillfällighet ett par goda förekomster av det s k nässelmottets, Syllepta ruralis, larver. Denna lilla fjäril förtjänar egentligen en egen artikel, eftersom den under vissa förutsättningar kan komma att revolutionera vår fågelhobby. De vackert gröna larverna visade sig vara oerhört begärliga. Mot slutet av juni började de förpuppa sig, men fåglarna matade lika gärna med pupporna, vilka är hårda och glänsande svarta till färgen. När även dessa började ta slut, ersatte jag dem successivt med gräshoppor, mjölmask och nattfjärilar från ljusfällan. Bromsar, blomflugor och krankar ratades. Hanen kunde ibland mata med de svarta trädgårdsmyrornas drottningpuppor. Fastän fåglarna gärna åt puppor av skogsmyra, vägrade de att mata ungarna med sådana.

Till följd av boets läge fanns ingen möjlighet att följa ungarnas utveckling så som man kunnat önska. Ur min anteckningsbok kan i alla fall några hållpunkter nämnas:
11/6 – Honan transporterade för första gången bort ungarnas spillning. Hon flög i svindlande fart runt i voljären innan hon lät spillningssäckarna falla till marken.
12/6 – Ungarna kan höras pipa svagt från ca 5 meters håll.
15/6 – Ungarnas pip är nu högt och ihållande.
18/6 – Hanen kan långa stunder sitta intill boet med mat i näbben, till synes för att försöka locka ut ungarna.
21/6 – En helt fjäderklädd unge sitter på bokanten. Honan har för första gången observerats mata med ett stycke banan.

Efter en natts ihållande regn upptäckte jag morgonen därpå två små genomvåta bladfågelungar sittande på marken under thujan. Sedan de fått torka under värmelampa lät jag dem stanna inomhus. Dessvärre visade det sig att en av ungarna var defekt i höger vinge och höger ben. Jag tvingades därför ta beslutet att avliva den.

Flygga guldpannade bladfågelungar är enfärgat gräsgröna, har gulgrön panna och centimeterlånga stjärtpennor. Hakan är helt fjäderlös men efter ca 14 dagar täckt av små mörkgrå borst. Näbben är hornfärgad och ben och fötter ljust gråblå.
Min återstående bladfågelunge förhöll sig passiv i ca 10 dagar. Därefter började den flyga efter sina föräldrar och tigga mat. Tigglätet är ett tvåstavigt och ganska genomträngande “ki-ksi”. Tack vare detta kunde ungen lokaliseras där den satt perfekt kamouflerad i grönskan. Nu övertog honan allt mera ansvaret att mata den. Hanen hade börjat rugga och matade allt mera sporadiskt, dock ännu den 23 juli.

Den 13 juli hade några små blå fjädrar brutit fram vid ungens mungipor. Den var nu mycket livlig och aktiv, sågs smaka på en banan den 19 och snappade efter insekter dagen därpå. Den 2 september syntes de första turkosblå fjädrarna på ungens vingknogar. Vid denna tidpunkt var haka och strupe helt blå. Haklappen tilltog i omfång. När detta skrivs i oktober 1998 har emellertid ännu inga svarta fjädrar visat sig vid ögonen. Likaså är pannans färg of örändrad. Jag är likväl säker på att det är en hane. Haklappens utseende är bevis på detta.

 

Förstauppfödning i Sverige 1998.

Mats Tell