Hona

Guyana arassarin (Selenidera piperivora (tidigare culik)) är en tukanart som lever i norra Sydamerika i Colombia, Venezuela, Franska Guyana, Surinam, Guyana och nordligaste Brasilien. Arten är vanlig över hela utbredningsområdet och kallas lokalt och på tyska för pepparätare för att den bl.a. äter pepparfrukter. I fångenskap förekommer den sporadiskt men är inte vanlig.

Det är en av de mindre tukanerna och en av fem arter i släktet svarta arassarier Selenidera. Alla svarta arassarier har tydlig skillnad i färgteckning mellan könen, något som är ovanligt hos tukaner och förekommer annars endast hos den gröna arassarin Pteroglossus viridis och skriftarassarin Pteroglossus inscriptus, som för övrigt är mycket närstående varandra och bildar en sk superart. Alla tukaner lever i skogens övre del och kommer troligen aldrig ner på marken. De är relativt dåliga flygare och dalar nedåt då de passerar en större glänta i skogen. I naturen är tukaner fruktätande rovfåglar. De har en perfekt precision med sin stora näbb och fångar, sittande på en pinne, fåglar i luften. Hos mig fångar de vidruvor i luften som jag kastar till dem. Den långa näbben används, förutom som ”brödlucka”, som redskap för att öppna fågelbon och röva ungar och ägg. Annars äter de frukterna från över hundra trädslag i naturen. Olika fikonarter är populära dock inte de färska fikon som säljs i svenska butiker. Födan sväljes hel, så frukt bör skäras i lagom stora tärningar. Voljären måste vara inredd så att det finns smågrenar på sittpinnarna så att tukanerna kan rensa näbbens insida från foderrester som annars kan orsaka infektioner. Lätet är ett knorrande, som en viskande kråka. Vid några tillfällen har jag hört duettsång mellan honan och hanen, där de med perfekt timing avlöser varandra i en samspelt sång. Honan följer och härmar hanens korta kraxande växelvis under ett par minuter. Mina broknäbbade (Ramphastos sulphuratus) bröt mycket ofta ut i duettsång. Vissa skulle kalla det dubbel olycka. Under häckningen är de dock helt tysta. Tukaner skall helst hållas parvis och inte tillsammans med fåglar som är mindre än dom själva och de kan vara mycket grälsjuka mot artfränder. Dödsfall är inte ovanligt varför de behöver stort utrymme och mycket inredning att sysselsätta sig med. Tukaner är smarta fåglar, inte olika kråkfåglar. De har en klipsk blick som snabbt bedömer om du är farlig, går att äta, leka med eller kan vara till annan nytta. Efter granskning bedöms du som värdelös och livet går obekymrat vidare.

Jag bytte till mig ett äldre par Guyanaarassarier mot en broknäbbad tukan i slutet av maj i år. De var inte i bästa kondition men inte avskräckande dåliga. Paret placerades direkt i en utomhusvoljär på 1x2x2 m, under heltäckande tak. Inredningen bestod av tre rejäla ruskor naturgrenar med blad kvar av avenbok och dessutom tre tvärgående grövre grenar från varav en på halva voljärhöjden. Detta är viktigt eftersom tukanhanar kan vara mycket aggressiva mot honorna och att hon sitter på lite lägre höjd kan dämpa aggression. På speciellt aggressiva hanar kan det vara nödvändigt att klippa några armpennor på ena vingen så att de flyger sämre för att hindra allvarliga skador på honan. Min hane har inte visat några tecken på sådana elakheter ännu men jag vet att jag måste vara vaksam. Fåglarna rör sig i hela voljären och på olika höjd och uppskattar smågrenarna såväl som de grövre sittpinnarna. Foderskålarna placerades på halva voljärhöjden på voljärens främre kortsida. Foderbaren innehåller skålar för frukt, pellets och levandefoder. Ett stort badfat på 60 cm hög benställning placerades så att ingen avföring kunde släppas i det från sittpinnarna. Båda badade friskt varje morgon i det nya vattnet.

Jag följde parets beteende noga och såg till att de fick alla tänkbara frukter och andra foderslag. De behöver en kost av god kvalitet som är väl balanserad mellan vegetabiliskt och animaliskt ursprung. Tukaner är, som alla andra huvudsakligen fruktätande fåglar, känsliga för järnöverlagring (hemochromatos) och måste få ett foder med låg järnhalt (60-80 ppm eller mikrogr./kg). Av det skälet är den billiga vägen via hundmat bedräglig. Det flesta hundfoder håller en järnhalt på 150-400 ppm och har dessutom en för fåglar felaktig näringsbalans. Brist- och överfordingssjukdomar märks först efter flera år och då är det ofta för sent att rätta till. Jag valde Versele Lagas pellets NutriBird T16, med en deklarerad järnhalt på 65 ppm järn och en bra sammansättning som jag köper hos Tyringe Djurfoder. Det skall ges torrt. Efter fyra veckor satte jag in en holk i voljären. En enkel brädholk 500x200x200 mm med ett ingångsrör på 300 mm längd och 100 mm diameter av naturkorkbark. Det tog inte mer än en kvart innan hanen var inne. Sedan följde några dagar av ”möblerande” i form av att slänga ut barkmull och täckbark som jag omsorgsfullt packat en 300 mm djup bal av på botten. Tomt skulle det vara. Jag hörde hur hanen bearbetade holkväggarna som en hackspett från insidan. Honan var in regelbundet och hjälpte till när hon fick. Redan en vecka senare lade honan sitt första ägg, därefter med en dags mellanrum en kull på fyra ägg. Äggen var relativt stora och avlånga. Båda ruvade duktigt och avlöste varandra. En vecka senare syntes det att tre av de fyra äggen var befruktade. Under hela häckningstiden var de reserverade när man närmade sig, men kom snart ända fram till skålarna fast jag och ibland besökare bara stod några decimeter från dem. Jag fick passa paret noga vid gryning och skymning, den enda tid båda var ute samtidigt, för att hinna titta i holken. Inget ägg i kullen hade kläckts efter de planerade 16 dygnen men jag lät dem ligga i en vecka innan jag tog bort dem. Alla tre innehöll foster. Jag fann ingen annan anledning till att ungarna dött än att honan inte var i kondition och kunde ”ladda” äggen tillräckligt med näring vid detta tillfälle. Under ruvningstiden och den följande veckan åt hon upp sig ordentligt med allt jag erbjöd henne, insekter, hårdkokt ägg, frukt, bär och pellets. 48 % frukt, 48 % pellets och 4 % övrigt.

Två veckor senare märkte jag ökad aktivitet igen i holken och ett par dagar senare hittade jag det första ägget. Samma procedur upprepades, ett ägg om dagen till en kull om fyra ägg. Hösten hade börjat göra sig påmint men temperaturen var hög och solen sken. Hanen ruvade ca 70 % av dagspasset och honan tog vid på natten. Jag kom åt att kolla äggen efter en vecka och alla var befruktade, men upptäckte också en skada på ett ägg. Efter 16 dagar kläcktes det första ägget och sedan följde de båda andra programmenligt. Det fjärde skadade ägget var dött och det tog jag bort efter några dagar. Ungarna är helt nakna, blinda och otroligt fula med oproportionerligt breda, men inte långa, näbbar. Paret valde nu mer av de levande insekterna, Zophobas-larver och gräshoppor som jag köpte från Moströms i Ystad. Syrsor och musungar ratades helt. Den första veckan delade paret insekter i bitar genom att klämma fast den mellan foten och sittpinnen och slet därefter sönder bytet. Sedan flög till holken, utan att svälja bitarna, för att mata. Samma skedde med frukten. När den ena föräldern kommit in i holken kom den andra ut straxt efter och så växlade dom tills ungarna var mätta. Efter den första veckan hade ungarna vuxit rejält och nu fick ungarna hela Zophobas-larver och mindre gräshoppor som föräldrarna svalde flera av för att kasta upp i holken till ungarna. Fåglarna hanterar den stora näbben med imponerande smidighet och precision. Efter 12 dagar är ögonen öppna mycket lite, knappt märkbart. Båda föräldrarna är ute lite oftare tillsammans nu.

Dag 21 har ungarna inte några fjädrar men verkar pigga och tigger ivrigt.

Dag 23 har det varit under 15 °C dagtid och runt nollan på natten i flera dagar. Paret har sett något medtaget ut de senaste dagarna utan att det är alarmerande. Jag hörde ungarna på morgonen för att finna dem döda i holken på eftermiddagen. Dagens temperatur är tydligen under det de tål. Paret var ute kl 18.00 och jag anade oråd. Det var –1 °C på morgonen (2°C på natten)och 12°C på dagen.

Förstauppfödning i Sverige 2007.

Bengt Larsson