Uppfödning av kastanjeryggad trast (Zoothera dohertyi)

Uppfödning av kastanjeryggad trast (Zoothera dohertyi)
21 mars, 2016 Bengt Larsson

Att få föda upp en tropisk insektsätande fågel är en utmaning. Jag har lärt mig att det innebär mycket arbete och förståelse för fåglarnas behov för att lyckas hela vägen. Det viktigaste som krävs av skötaren, utöver en hyfsat varm miljö, en bra voljär med rätt inredning, är att se till att det finns tillräckligt med mat av rätt sort, resten sköter fåglarna.

Kastanjeryggad trast, hona.

Kastanjeryggad trast, hona.

Trastar av släktet Zoothera finns med 28 arter över stora delar av Asien, från Sibirien i öst och norr till Indonesien i syd och Indien i väst. Det finns även sju arter i östra och södra Afrika. Den mest kända hobbyfågeln i släktet är damatrasten (Zoothera cinacera). Det är sjönsjungande fåglar som ofta hålls i små burar som sångfåglar i sina hemländer. Den kastanjeryggade trasten (Zoothera dohertyi) lever i höglandsskogar på de Mindre Sundaöarna på 800-2400 meters höjd över havet och är en mycket populär burfågel i Indonesien, även om den aldrig varit vanlig i naturen. Troligen är den utrotad på Lombok och Sumbawa på grund av fångst för den lokala sångfågelmarknaden i Indonesien. Den var inte speciellt känd i Europa, där hobbyn vill ha par för uppfödning och sångfågelhållning är ovanlig, före 1996 då de första relativt regelbundna importerna kom. Arten har aldrig kommit i något större antal eller varit vanlig, men föds idag sällsynt upp på flera håll i Tyskland, Holland och Storbritannien. Den är föremål för uppfödningsprojekt inom de europeiska djurparkerna, en så kallad ESB-art (European Studbook). En lägre prioriterad stambok mot de hotade arternas, EEP (European Endangered species Programe).

Hanen uppvaktar honan med mat.

Hanen till höger uppvaktar honan med mat.

Jag har gillat arten sedan första gången jag såg dem för några år sedan och när jag fick möjlighet att byta till mig ett könstestat par förra året som var födda i Tyskland och Holland 2008, tvekade jag inte. Den är mycket smakfullt tecknad i vitt, svart och choklad-brunt och inte minst, färgen som gett den dess namn, varmt kastanjebrunt. Enligt litteraturen skall det inte finnas någon yttre könsskillnad, men fåglarna i mitt par känner jag igen lätt. Hanen har mer sammanhängande svart färgfält på sidorna medan honan ger ett mer prickigt intryck (se bilder). Ungarna är dämpade i färgen och hela teckningen ger ett mer oregelbundet intryck.

Under vintern höll jag dem ensamma i en liten voljär på 1,40 x 0,80 inredd med grenar och grova rötter med mycket inredning på golvet. De höll också till mycket på botten. På burbotten hade jag täckbark. Temperaturen är 17-18 °C hela vintern. Skötseln är enkel med basfoder av Orlux UniPate universalfoder, pellets Nutribird T16 och rent vatten varje dag. Jag gav fint tärnad frukt och olika bär varje dag men de tog mycket lite av det. Under vintern fick de lite levande eller frysta insekter varje dag. Mängden insekter ökade jag inför häckningssäsongen. Foderskålarna placerade jag i knähöjd i buren.

Inför säsongen ställde jag mig en rad frågor om vad arten krävde för att kunna häcka, som naturligtvis var mitt ultimata mål. Att arten är fredlig, skönsjungande och vacker är en klar bonus under transportsträckan. Jag skaffade mig kunskap genom den litteratur som finns om andra trastar. Gary Bralsford i England har skrivit en uppfödningsartikel för ett par år sedan, annars hittade jag mycket lite att läsa om arten. Grundkunskapen blev, insektsätande, mycket marklevande där den hittar sin mat, troligen fredlig under häckning mot partner och ungar, uppskattar tät plantering och speciellt låga skuggbildande växter. De fick en utevoljär på 3 x 2,5 m, 3,2 m hög som är planterad med en stor bambu, kaprifol och den storbladiga örten jättekrissla.

Häckningen
Jag släppte ut paret i utevoljären dagen före midsommar. Jag håller sällan mer än ett par fåglar i samma voljär för konkurrens om uppmatningsfodret. Om så får de inte konkurrera om samma nisch i voljären, tex högt eller lågt i voljären. Redan första dagen hörde jag hanen sjunga sin lågmälda sångstrof och matade honan med olika insekter och mas-kar. Efter en dryg vecka började honan dra grässtrån och efter ytterligare några dagar var boet färdigt och precis två veckor efter att de fick sin utevoljär hittade jag det första ägget. Paret är mycket tryggt och jag fick göra bokontroller utan det minsta oro. Efter tre dagar låg det tre ägg i boet.

Honan ruvade ensam från dag 1 och hanen höll sig tillbakadragen i bambusnåret. Han sjöng nu inte alls utan hade bara ett högt gällt pipande varningsljud när någon närmade sig voljären. Under ruvningen lämnade honan boet för att äta och bada cirka en kvart i taget. När honan lämnade boet kom hanen direkt med mat i näbben till henne. Efter 13 dygn kläcktes det första ägget och sedan följde de båda andra varje kommande dag. Jag hade förberett och köpt hem tre kg mjölmask och Zophobaslarver. På semestern i Jämtland samlade jag 4 l myrägg åt trastarna.

När jag märkte att äggen var kläckta började jag sortera ut nyömsade vita maskar och pudrade dem med MSA-mineralpulver. De mjuka vita maskarna sägs vara nödvändiga för ungar den första tiden. Hårda maskar sägs av en del kunna orsaka förstoppning. De maskar jag skall utfodra med får morötter, havregryn och pellets T16 några dagar innan. Jag gav även myrägg och drönarlarver av bin. Föräldrarna rörde inte maten den första dagen och uppenbarligen levde ungarna på gulesäcken ett helt dygn innan de började tigga. Nu såg jag till att det fanns mat i överflöd. Nyömsade mjölmaskar håller sig mjuka och ljusa under en hel dag så det var inget problem att ge dem på morgonen och sedan igen på kvällen. Det gick åt cirka en deciliter om dagen under den sista veckan i boet. Hanen föredrog att själv leta daggmask och sedan tog han vita mjölmaskar och Zophobas-larver. Sist tog de av myrägg och drönarlarver. De rörde inte syrsorna som jag hade ansträngt mig och skaffat små i myrstorlek av. Hanen matade honan som sedan matade ungarna de första dagarna. När ungarna fått fjädrar efter en vecka lämnade honan boet längre tider och satt ute och vilade i över en halvtimma några gånger under dagen. Båda föräldrarna matade ungarna.

Efter 12-14 dagar lämnade alla ungar boet samtidigt och då utbröt panik i voljären. Hanen skrek och flög emot mig, satte sig och hängde med vingarna som om han var skadad. Det beteendet försvann efter första dagen. Ungarna var oroliga och flög mycket dåligt men det tog inte många dagar innan de lärde sig att manövrera och efter 14 dagar flög de tunt av ren glädje.

Jag hörde att hanen började sjunga en vecka efter ungarna lämnat boet och efter ytterligare en dryg vecka lade honan en andra kull med två ägg. Dagen innan äggen skulle kläckas tog jag bort de första ungarna från föräldrarnas voljär och satte ihop dem med en ensam blåfågel (Irena puella). Jag märkte ingen aggression alls från föräldrarna innan jag flyttade dem. Från den andra kullen kläcktes båda men en unge försvann under ett par kalla dagar i augusti och den kvarvarande ungen lämnade boet efter 14 dagar och är nu självständig. Ungarna i den första kullen har successivt börjat få enstaka fjädrar med skarpare färger nu, 2 månader gamla.

Förstauppfödning i Sverige 2011.

Bengt Larsson