Häckningar av beostarar är ovanliga i privata sammanhang i världen och förekommer mest i djurparker eller hos specialister. Orsaken är troligen att de, oförskylt, anses vara svårskötta och att de, på grund av deras popularitet med extremt goda egenskaper att lära sig härma tal och andra ljud, har varit dyra att köpa.

Hösten 2007 fick jag ett par av större beostare från Tropikariet i Helsingborg. Stararna plockade av bladen av växterna i det asiatiska rummet och Magnus Lindqvist, som äger Tropikariet, ville ha något som var snällare mot växterna i utbyte. Jag förmedlade ett par av rödörad bul-bul och två hanar kinesisk näktergal från en god vän.

Beostarar visar ingen yttre könsskillnad och utan att göra könstest är det ett lotteri att köpa två fåglar för att få ett par. Importfåglarna av mindre och mellanbeo fram till 90-talet hade kanske dåliga förutsättningar för att lyckas häcka på grund av att alla var handmatade ungar. Egenskapen att lagra järn, järnlagringssjuka, har också gjort att många starar som matats med hundmat har dött i förtid. Beostarar finns förvildade bland annat i Florida och Hong Kong. Beostarar skall kunna bli 12-15 år med rätt skötsel.

Häckningen
Jag placerade beoparet i en innevoljär i på 2×2 m och 3 m hög i ett glashus med isolerat genomskinligt plasttak. De är mycket lätta att sköta för att vara fruktätare. Basfodret består av hackad frukt (det är inte nödvändigt att hacka frukten), Nutribird T16 pellets och äggbaserat universalfoder Orlux Uni patee, båda med låg järnhalt (<80 ppm) vilket är livsnödvändigt för alla fruktätande fåglar. De älskar att bada och tömmer en stor skål med vatten varje dag.

Under våren 2007 hängde jag upp en naturholk som var 60 cm hög, hade en innerdiameter av 20-25 cm och ett ingångshål på 8 cm, på 2 m höjd i voljären. Holken gick att inspektera uppifrån. Den 28 april såg jag att en av fåglarna kom ut ur holken och hittade skalrester på voljärgolvet. När jag kollade holken hittade jag ett bo av pinnar och träflis från med två skadade ägg. Fem dagar senare låg även de båda andra äggen på golvet. Jag hade haft problem med mina tukaners äggskals hållfasthet tidigare under året och gav nu mer kalk och D-vitamin, Orlux Calcilux som är vattenlöslig och jag strör på frukten med lite Apotekets vattenlösliga D-vitamin droppar inför äggläggningen, annars aldrig detta extratillskott av D-vitamin. Förmodligen ger inte den omfattande fruktdieten tillräckligt med kalk. Fåglarna hade kamouflerat häckningen utmärkt och den var svår att avslöja eftersom de lämnade holken så fort de hörde eller såg mig närma mig dem. Äggen var ljusblå med olivgröna fläckar. Jag satte in mer bomaterial i form av hela grenar av färsk bambu som de snabbt plockade de gröna bladen av fullständigt och bar in i holken. Plötsligt förstod jag Magnus problem med dem på Tropikariet.

Den 21 maj såg jag att en stare kom från holken och vid kontroll hittade jag två ägg. Efter 13 dagar var det två ungar och efter ytterligare några dagar kunde jag höra hur de tiggde mat efter att jag utfodrat. Ett kvittrande, väsande tiggljud som hördes högt och tydlig, snarlikt ljudet från spelande gräshoppor. Föräldrarna var fortsatt skygga och lämnade holken så fort någon kom nära. Båda hjälptes åt med ruvning och matning. Den 27:a dagen satt en unge i voljären. Den återvände till holken efter ett par timmar. Nästa dag var en unge ute igen ett par timmar för att återvända till holken så fortsatte det till dag 31 då båda var ute. Efter ca 10 dagar slutade de återvända i holken även på natten. Ungarna liknade föräldrarna mycket men har en något mindre blank fjäderdräkt, vitgula hudflikar och en blekare näbb med svart näbbspets. De var skygga de första veckorna men lugnade ner sig och därmed också föräldrarna något. Jag har aldrig ansträngt mig att göra mina fåglar tama men det är roligare och mer praktiskt att ha fåglar som inte är rädda. Paret har förblivit skygga hos mig även om hanen tar insekter och mus-pinkisar ut min hand vilket de också gjorde på Tropikariet tidigare. Skygghet är ofta en trygghetsfråga och är utrymmet stort nog slår sig fåglarna bättre till ro. Min voljär är tydligen inte stor nog mot det asiatiska rummet på Tropikariet på 30 kvm. Efter 14 dagar med ungarna ur holken lade honan en ny kull på tre ägg med ett ägg varje dag. Ungarna var kvar och föräldrarna visade ingen aggression mot dem. Efter äggen lagts minskade foderåtgången och det var troligen på grund av att föräldrarna slutat mata de första ungarna. Efter 3 veckor ändrade ungarnas gula färg och blev klargula som föräldrarnas. Den svarta näbbspetsen började försvinna efter drygt två månader. När den nya äggkullen kläcktes, två ungar, flyttade jag de första ungarna från föräldrarna så att de inte tog alla insekter och muspinkisar som de nya ungarna behövde. I jämförelse med ungarna från förra året har dessa större gula hudpartier på huvudet. Den andra kullen lämnade holken efter 29 dagar och de slutade sova i den efter 7 dagar. De senaste ungarna har fått gå hos föräldrarna, nu 5 månader, utan problem. Det är bara de vuxna som sover i holken på natten.

Uppmatningsfodret
Under uppmatningen fick de ungefär 1 dl mjölmask varje dag, hackad frukt, Nutribird T16 pellets och universalfoder, Orlux Uni Patee. Under hela tiden fick de lite syrsor, gräshoppor, Zophobas och andra foderdjur, som jag kunde få tag på, sporadiskt. Efter en vecka fick de en daggammal musunge, sk muspinkis, var om dagen till och med dag 14 då de fick två. Det fortsatte jag med till den 14:e dagen ur holken. Man skall vara försiktig med pinkisar för musblodet innehåller mer järn än vad som är hälsosamt men de ger ett viktigt näringstillskott under uppmatningstiden som jag tycker överväger riskerna. De skall bara ges under uppmatningen då de är viktiga för att ge ungarna bra näring under den mest intensiva utvecklingsfasen. Fruktdelen av dieten var mycket mindre än när de inte häckade men universalfoderåtgången flerdubblades under hela uppmatningstiden. Föräldrarna matade inte gärna ungarna med torr pellets så jag lade några matskedar pellets på frukten som då fuktade och mjukade upp dem.

Första uppfödningen i Sverige av beostare skedde 1972 och underarten var inte bestämd men var troligen mindre beo, mellanbeo eller en hybrid mellan dessa underarter. Import av den större beostaren och andra ö-underarter var mycket ovanlig före 1977.

Uppfödningssamarbete
Jag har initierat början till ett europeiskt avelssamarbete med den större beostaren och har hittills fått god respons från de djur- och fågelparker jag kontaktat. Alldeles nyligen (20 januari 2008) bytte jag en unge med Parken Zoo i Eskilstuna och det samarbetet kommer att fortsätta. I Sverige har vi en liten intressegrupp för beostarar sedan ett år. Jag efterlyser ägare till beostarar i Sverige som vill samarbeta eller ge tips om var det finns beostarar. Varje fågel som finns i landet är viktig för framtida uppfödningsarbete. Jag byter gärna en unge mot en annan frisk beo. Underarterna måste självklart hållas isär. Efter DNA-könstest vet jag att alla tre kullarna gav ett par var som skall bytas och placeras för framtida avel.

Bengt Larsson
Referenser:
C. Feare och A. Craig. 1998. Starlings and Mynas. Helm.
Low, Rosemary. Mynha Birds, 1976. Bartholomew.
Wolfgang Baars, Insektenfresser, 1981, Ulmer.
Martin Vince, Softbills Care, Breeding and Conservation, 1996, Hancock House.
Colin Vince, Keeping Softbilled Birds, 1880, Stanley Paul.
Clive Roots, Softbilled Birds, 1970, John Gifford.
Bach, Nielsen och Rafn, Frugt- og insektædende fugle – naturlig passning, 2003, Atelier.
www.orientalbirdimages.org Bildbas med asiatiska fåglar.
www.hbw.com/ibc/ Filmsekvenser på all världens fåglar.
www.der-beo.de är en tyskspråkig mycket informativ site om beostarar. Ljud och filmsekvenser.