Den frukt- och insektsätande vävaren

Vävare (Ploceide) är av tradition och hävd klassade som fröätande ”tropiska” i Svensk Fågelhobbys märkliga utställningssystematik. I den praktiska systematiken är de en frukt- och insektsätare. Den okunnige som köper vithuvad buffelvävare kommer snabbt att föras till djurägargruppen synnerligen olämplig och djurplågare, om man serverar dem enbart en torr frödiet. Fåglarna kommer inte att må bra och troligen inte leva speciellt länge. Min erfarenhet av den är ny och kort men full av väckt nyfikenhet. Arten har alltid fascinerat mig med dess milda färger i brunt, vitt och saffransgult och ovanliga storlek, 18 cm, 57-85 g (jmf orangevävare, 11 cm, 12-22g). Varje gång jag ser dem så överraskas jag fortfarande av hur stora de är. I hobbyartiklar och i viss facklitteratur står det ofta konstigt nog att de är 22 cm vilket är fel. Dessutom står det att den lever i flock och häckar i koloni vilket de som haft den länge säger är en säker resa med döden för de svaga om inte utrymmet är rejält stort.

I naturen
Den vithuvade buffelvävaren är vanlig och lever i mindre grupper på Östafrikas trädbevuxna savanner och torra buskmarker från Sudan och Etiopien i norr till Tanzania i söder. Ofta tillsammans med glansstarar (Lamprotornis) och andra vävararter (Plocepasser), där de söker föda på marken. Den består av huvudsakligen av insekter men också frukt och omoget frö och under korta perioder, när ingen annan föda finns, torra fröer.

Gemensamt med andra vävare är att de bygger sina bon med en vävningsteknik som få andra fåglar har, till arkitektoniska mästerverk. Paret bygger gemensamt ett stort risbo på cirka en halv meter i diameter runt ett först byggt, fint vävt, gräsbo under en gren.  Ingången är på boets undersida. De bygger också enklare sovbon. Evolutionen har gett dem denna förmåga att bygga så för att det skall bli svårt för rovdjur att ta sig in i bona och äta ägg och ungar. Arten är stationär och paret kan med åren bygga flera bon i samma träd så att det ser ut som om det är en koloni, vilket felaktigt beskrivs i viss litteratur. De klär insidan med gräs, blad och fjädrar. Äggkullen är tre till fem ägg som kläcks efter 14 dygn och ungarna lämnar boet efter cirka tre veckor. Äggen är ljusgröna eller ljusblå med bruna prickar. Paret försvarar boet intensivt mot fiender men låter till och med andra fåglar häcka i närheten i deras gamla avlagda risbon. Man har till och med sett den insektsätande afrikanska dvärgfalken häcka i samma träd som vävarna.

Det är inte några yttre skillnader på könen. Det finns två underarter där den ena med nordlig utbredning (D. d. dinemelli) har bruna vingar och rygg. Den sydliga (D. d. boehmi) har svart-brun ovansida. Man kan lätt förledas att tro att skillnaden mellan underarterna skulle vara könsskillnad. Båda förekommer i hobbyn men den sydliga verkar vara vanligare i dag.

Som hobbyfåglar
De är rätt svåra att få tag på men förekommer då och då i annonser på kontinenten. I många annonser står det “den lilla sorten” vilket jag inte har hittat någon vettig förklaring till. Mina egna korta erfarenheter är att det är en mycket lugn och trygg fågel, helt orädd för mig när jag närmar mig voljären. Den är mycket lättskött och fredlig mot andra fåglar men är aggressiv mot artfränder. Den kliver dock inte undan andra fåglar om den skulle bli utmanad. De uppgifter jag kan hitta i övrigt är knapphändiga. En uppfödning i Pittsburg, USA, finns beskriven i Avicultural Magazine 1958. Min hona kommer från djurparken i Zlin-Lesna, Tjeckien, född sommaren 2016 och de har beskrivit häckningen för mig. Man skall hålla den parvis även om rekommendationer finns i viss litteratur att den går att hålla i grupp. Det fungerar bra att hålla dem tillsammans med andra fåglar som inte konkurrerar allt för mycket om födan och uppehållszon. Voljären får inte vara för liten för de har en benägenhet att bli feta om de inte får röra på sig, minst 2×1 m är att rekommendera. Med bra skötsel kan de leva i upp till 20 år. De äter insekter av alla slag och tar gärna både universalfoder och pelleterat foder. De flesta frukter och bär samt lite kanarieblandning och grönt ingår i dieten i Zlin. Uppmatningsfodret består av insekter av olika slag, levande och fryst.  De har inga problem att klara temperaturer ner mot nollan men skall ha tillgång till väl uppvärmt utrymme, minst 15 °C. En självklarhet för alla ansvarstagande fågelvänner.

Hos mig går den ihop med en blåfågelhane (Irena puella) och par av blåbröstad kungsfiskare (Halcyon malimbica) och brunbröstad skäggök (Pogonornis melanopterus) i en innevoljär på 1,2 x 2,2 x 2,4 m och ute, 5 x 1,5 x 3,2 m.

 

Bengt Larsson

Tack till fotograf Niclas Ahlberg som lät mig få publicera bilderna från Tanzania.

Referenser:
Handbook of the Birds of the World Live. www.hbw.com.
San Diego Zoo website.
Zlin Zoo, Cz, personlig kommunikation 2016.
Bielfeldt, Horst (1976), Weber Witwe Sperlinge als volierenvögel. Ulmer Verlag.
Restall, Robin L. (1975), Finches and other seed-eating birds, Faber and Faber.
Stevenson och Fanshawe (2004), Birds of East Africa, Helm.
Hoyo et al (2010), Handbook of the Birds of the World vol. 15, Lynx.