Näshornsfåglarna har fascinerat mig ända sedan jag hörde om deras unika och märkliga häckningsbiologi för första gången. Storleken på de flesta arter har avskräckt mig från att ge mig på försök att hålla dem. De senaste åren har jag, i det nya fågelhuset från 2005, skapat möjlighet att hysa dem drägligt men i samma veva har tillgången på fåglar försämrats drastiskt och priserna skjutit i höjden tack vare importstoppet till EU.

För åtta år sedan fick jag ett unikt erbjudande som jag inte kunde motstå och köpte ett par långstjärtade näshornsfåglar (Horizocerus (tid. Tropicranus) a. albocristatus). Ett av endast sex par i Europa idag och det enda i privat ägo mig veterligen. Alla andra av denna insektsätande art har slarvats bort på felaktig köttkost och dött i järnlagringssjuka (Iron Storage Disease, ISD) som den här arten har visat sig vara känslig för (Weldvogelpark Walsrode, Simon Bruslund Jensen, Tyskland, och Dick Schroeder, USA). Efter sex års med dem utan något häckningsförsök var det dags med miljöbyte och låta någon annan försöka. Jonas Tuvesson i Munka-Ljungby hade byggt nya stora höga planterade utevoljärer och eftersom en av hans voljärer var tom valde jag att låna ut dessa skogsfåglar till Jonas från och med vintern 2012. Det är en annan historia som jag hoppas vi får återkomma till.

Biologi
Utbredning och livsmiljö
Von der Deckens näshornsfågel (Tockus deckeni), eller hornskata eller toko, kärt barn har många namn. Von der Decken var en holländsk naturforskare på 1700-talet. Den förekommer i savannmiljö Etiopien, Somalia, östra och centrala Kenya, norra och centrala Tanzania. Längd 35 cm. Hanen är större än honan, 165-212g respektive 120-155g (HBW, El Hoyo, et al) och har röd näbb med gul spets, honans näbb är svart. Hanen i mitt par är nära 30 % större än honan (194g mot 141g). Ungarna skall enligt viss fältlitteratur vara lika honan men hanarna visar tydlig könsdimorfism redan när de lämnar holken. I den nordvästra delen av utbredningsområdet södra Sudan, östra Uganda och västra Kenya lever Jacksons näshornsfågel (T. jacksoni), som tidigare ansågs vara en underart av deckeni. Den är nära identisk med deckeni men har vit vattring på de svarta vingarna.

I naturen lever många näshornsfåglar i synergi med andra djur som apor eller små rovdjur som hjälper varandra att varna för rovdjur och det ena djurslaget skrämmer upp insekter åt fåglarna respektive näshornsfåglarna drar ner frukter åt aporna.

Den här arten lever nära de flocklevande insektsätande dvärgmangustarna, den minsta mungosläktingen i östra Afrika. Man tror till och med att fåglarna väcker dvärgmangustarna i sina bohålor i termitstackar om de dröjer för länge att komma ut på mornarna genom att ropa ner i dem för att få flocken att komma ut börja leta föda och skrämma upp insekter åt fåglarna (HBW).

De badar aldrig i vatten, inte ens i regn, utan gör som hönsfåglar och tar sig ett sandbad för att rensa fjäderdräkten.

Status i naturen
IUCN klassificerar den som Least Concern, LC, det vill säga mycket vanlig och inte hotad.

Föda i naturen
Födan i naturen består av insekter och mindre djur, möss, ödlor, etc, som den till största delen finner på marken. Frukt tas i form av frukter av lianen Cissus, de aromatiska Commiphora (bl a myrra), fikon och bär. Fikon i tropikerna är inte dem vi är vana vid utan upp till 200 vilda arter som är vanligt förekommande över hela världen. Fikonfrukterna är ofta mycket små och sväljs hela.

Häckning
Häckning enligt Hans Bataille, www.neushoornvogel.nl och Handbook of the Birds of the World (del Hoyo et al): Total häckningscykel 80-82 dygn, ruvning 33 dygn(?), Honan i holken ytterligare 21-28 dygn, ungarna kvar ytterligare 22-28 dygn efter honan är ute. 1-4 ägg i kullen. Näshornsfåglar sover inte i holk utanför häckningstiden. Det finns väldigt lite beskrivet i litteraturen om burhäckning så många frågetecken fanns inför mitt projekt.

Mina erfarenheter
Inför häckningen uppfattar jag det som att det är hanen som börjar mura i holköppningen och honan öppnar den så att hon kan komma in för att sedan själv mura igen efter sig. Materialet är foder, troligen uppkastat halvsmält sådant, men mest avföring. Jag har satt in våt lera och jord för fåglarna att mura med men aldrig sett att de rört det. En smal öppning lämnas för att mata de ”inneboende” och, för dem i holken, för att skicka ut sin avföring. Honan stannar i holken till dess äggen kläckts, efter drygt 30 dygns ruvning, och till dess ungarna är drygt tre veckor gamla. Då bryter hon sig ut för att hjälpa till att mata ungarna. Innan dess matar hanen ensam honan och ungar under de drygt 50 dygnen. Under den här tiden i holken passar honan på att rugga alla ving och stjärtpennor.

Inköp
2010 fick jag möjlighet att köpa den mindre och savannlevande von der Deckens hornskata (Tockus deckeni), från en uppfödare på Bornholm i Danmark, Kenneth Nielsen. Den var en treårig hona. Hon var dock inte i speciellt god kondition och bröt näbbspetsarna efter några veckor och fjädrarna var mycket spröda och sköra vilket gjorde att hon såg skabbig ut. Jag var dock övertygad att jag skulle få ordning på detta med tiden med en annan kost än muskelkött av gris, nöt eller lamm, vilket är en billig kost som de flesta uppfödare i Europa använder till dessa insektsätande fåglar. Vad jag aldrig kan få ordning på är att hon saknade flera klor och tår. Oftast beror det på att fåglarna suttit altför kallt med förfrusna tår som konsekvens.

Hösten efter fick jag tag på en tvåårig hane från en holländsk uppfödare, Hans Bataille. En fantastiskt vacker fågel som fick sitta i karantän över vintern på min firma. Under vintern anlitade jag veterinär Cecilia Trägårdh för att göra en hälsokontroll på alla mina tukaner, trastar, blåfåglar och näshornsfåglar för att vara säker på att inga hälsoproblem förelåg och den visade inga problem med någon av hornskatorna, bortsett från de rent fysiska på honan som jag redan nämnt.

Båda fåglarna fick en ren insektskost med komplement av pellets, Nutribird T16, universalfoder, Orlux Uni Patée eller TOVO och kalk (Calcilux och Nekton MSA). När jag släppte ihop dem på vårvintern var det två lyckliga fåglar som fick varandras sällskap och tycke fattades direkt med hälsning i form av ett konstant kacklande, böjda nackar och lyfta vingar, det vackraste man kan göra på von der Deckennäshornsfågelspråk. Det var i en stor voljär på 3,5 x 1,2 x 2,5 m inne i ett växthus. Första sommaren murade hanen igen holkhålet innan honan hann in. Tydligen murar de även om de inte häckar. Eftersom honans kondition och hanens ungdom inte gav mig något större hopp om häckning insåg jag att detta krävde tålamod. Det har jag lärt mig med åren att det sällan går som man tänkt sig och aldrig i tid. Det gjorde det inte den här gången heller. Vintern kom och gick.

2012
Under våren 2012 märkte jag en annan aktivitet och fåglarna verkade än mer samspelta. Någonstans i min ryggmärg ingav mig deras signaler hopp. Våren gick och till min förfäran murade hanen igen holköppningen i maj och honan satt passivt utanför. F.n också! Inte ett år till av väntan. När vi efter midsommar drog norrut för fiske och fjällvandring en vecka, lämnade vi vår yngsta dotter att sköta fåglarna. Efter några dagar fick jag två trevliga SMS. Den kastanjeryggade trasthonan ligger på ägg och näshornsfågelhanen matar honan i holken sedan tre dagar! Honan måste ha öppnat holken, krupit in samma dag som vi åkte och murat igen. Vilken tajming! Vi skulle vara lagom hemma igen för att mata trastungar och följa näshornsfåglarnas häckning. Jag garderade mig ödmjukt men utan större hopp med massor av fryst foder, i form av musungar, vaxmottlarver, soldatflugelarver, syrsor, Zophobas, gräshoppor samt insamlade nattflyn från två UV-lampor med fläkt som jag köpt från en dansk firma. Jag har även alltid minst två kilogram av vardera levande mjölbaggs- och Zophobas-larver. Här skulle inget fattas.

Tiden gick och efter en dryg månad knackade honan med näbben i holköppningen och jag tyckte att det gick åt mer foder, men några dagar senare minskade foderåtgången och troligen var det inte några ungar. Om det kläckts några som dött vet jag inte och inga spår fanns senare. Honan låg kvar i holken. Hanen matade dåligt från nu, insekter och musungar låg länge i skålen och efter ytterligare ett par veckor blev jag orolig för jag tyckte inte att det gick åt mer foder än vad hanen åt. Jag befarade det värsta och under de kommande två veckorna var jag övertygad att honan låg död i holken. Till min stora förvåning knackade det mycket i holken en dag och senare satt hon ute som om inget hade hänt, 60 dagar efter att hon murat in sig. Fullt nyruggad och fin i fjädrarna. Jag fick nöja mig med att vara glad att hon levde det året.

2013
Våren detta år var aktiviteterna hos paret än mer synkroniserat med matning och tidigare nämnda spel, med ett avslut i ett eskalerande unisont kacklande. De började mura igen holköppningen i maj och nu dök honan in tidigare, den 10 juni. Nu såg jag att det var hon själv som ensam murade in sig. Tyvärr var honan mycket skygg när hon var i holken så det var utsiktslöst att försöka fotografera dessa aktiviteter. Så fort jag närmade mig så varnade hanen och all rörelse slutade så jag fick ställa mig långt bort blickstilla och med en kikare studera mina burfåglar. Samtidigt som mitt par murade hade Jonas Tuvessons par gulnäbbad (Tockus flavirostris) också satt igång och två veckor senare även hans unga par av Von der Deckens. Vi kunde byta erfarenheter om beteenden och signaler från fåglarna under hela häckningen. Något som var mycket värdefullt eftersom dessa fåglar överraskar en hela tiden med sina vanor och beteenden som inte liknar någon annan fågels. Fortfarande drabbades vi båda av tvivel tidvis om hur mycket liv det var i våra holkar under hela holktiden för fåglarna.

Hanen matade markant mycket bättre detta år och han var mycket mån om sin hona i holken. Hon fick alltid mat först innan han åt själv. Den 17 juli hörde jag tiggljud från holken första gången men vet inte när det var kläckt någon unge. Efter åtta dagar var jag säker på att det minst var två ungar i holken. Tiggljudet var som hos sparvungar, ett monotont gnisslande ljud inte olikt ett kärvande hjullager blandat med gräshoppsspelande. Alla ljud upphörde när jag närmade mig och hanen varnade. Därför blev jag orolig efter ytterligare ett par veckor när jag inte hörde några tiggljud på några dagar men det var bara ett av spratten fåglarna spelade mig. 16 augusti hade jag tur och såg jag minst två ljusa näbbspetsar i holköppningen. 19 augusti, efter 65 dygn i holken, var honan ute på morgonen och betedde sig något oroligt och var lite reserverad mot hanen men det gick snabbt över. Jonas gulnäbbade hona hade kommit ut en vecka tidigare och hon fick stryk och var rädd av hanen den första tiden innan han lugnade sig i sin överambition. Samma kväll var hålet helt igenmurat till endast en smal springa igen. Den här gången var det ungarna som murade inifrån. Kanske murade honan när jag inte såg.

Den 3 september, drygt 50 dagar efter trolig kläckning, var holken öppnad något och föräldrarna matade mindre. Dagen efter var den första ungen ute. En hona som inte visade några rädslor och levde efter devisen: ”sitter jag bara stilla så syns jag inte”.  Honungar ser ut som den vuxna honan direkt när de lämnar boet men har ljus näbbspets. Jag kunde ta några bilder på henne. Meddetsamma som första ungen kommit ut så såg jag att hålet åter murades igen inifrån. Det tog ytterligare tio dagar innan unge nummer två kom ut och öppningen blev lämnad öppen. Den här var en hane.

Efter 10 månade har ungarna ljusa ögon och hanens näbb har blekare färger. Föräldrarna spelar hela tiden men visar ingen aggression mot ungarna.

Vad är svårt?
Ingenting. Bara, som med allt annat, kunskap, att ge rätt föda, rätt utrymme och bra miljö med berikning. Näshornsfåglar är mycket robusta fåglar som är lätta att hålla. Klimatet är minst 15°C dagtid och fullt dagsljus genom treskikts kanalplasttak som släpper igenom UV-ljus och luftfuktigheten är 50-60% på sommaren och 60-70 % vid 15 °C på vintern. Voljären är 3,2 x 1,2 x 2,4 m (lxbxh) med plasttak, inredningen är grova grenar på flera nivåer, berikning en ”savannlåda” på botten med sand att bada i och gömma levande mjölmask i och en holk. Fodret består av pellets, Nutribird T16 eller H20, universalfoder Orlux Uni Patee, insekter av alla slag, levande eller frysta (upptinade).

Vanan hos många uppfödare att utfodra dessa i huvudsak insektsätande näshornsfåglar med rent muskelkött av gris, nöt eller får anser jag vara helt förkastligt. Dessa fåglar får tveklöst bristsjukdomar och skador på skelett, fjädrar och näbb. Man kan däremot med fördel komplettera maten med någon mus eller muspinkie då och då. Många matar med hund och kattfoder i pelletsform men risken är att det är fel näringsbalans så det får i så fall utgöra en mindre del av kosten.

Hornskator är fredliga utom under häckningstiden och hålls ofta med andra fåglar i djurparker. Jag skulle ändå aldrig våga hålla dem med andra fåglar som är mindre än dem själva. Inte ens i stora voljärer. Möjligtvis i riktigt stora friflyghallar á la djurparksvoljärer. Deras näbbstyrka är stark och dödar möss genom att klämma ihjäl dem.

Förstauppfödning i Sverige 2013.

Bengt Larsson

Referenser
del Hoyo, J. et al. (2001). Handbook of the Birds of the World, vol. 6, Mousebirds to Hornbills. Lynx.

Fry, C. H., et al. (1993). The Birds of Africa, vol. 3. AP.