Med ordet tarmparasiter avses oftast olika maskar, vilka lever sitt vuxna liv i andra djurs tarmar. Till tarmparasiter räknas även några arter av s.k. protozoer, små encelliga organismer, som även de lever i andra djurs tarmsystem. Viktigast är koccidier (Eimeria spp), som kan drabba de flesta fågelarter, och Giardia lamblia, som i första hand drabbar parakiter och andra mindre papegojor och vars uppträdande i viktiga avseenden påminner om det som beskrivits för koccidier. Andra protozoer är Histomonas meleagridis, som orsakar ”blackhead” hos kalkon och Trichomonas gallinae, som kan orsaka ”gul knopp” hos duvor. Även s.k. kryptosporidier kan sporadiskt påvisas hos hobbyfjäderfän. Koccidios beskrivs i en separat artikel.
I denna artikel ska tarmmaskarna beskrivas närmare.

Det finns ett flertal olika typer av parasiterande tarmmaskar. De arter som i första hand kan orsaka problem i våra hobbyflockar är spolmask (Ascaridium spp) och hårmask (Capilaria spp). Därutöver kan nämnas bandmask (Raillietina spp), som kan förekomma. För närvarande utgör den dock inget problem inom fågelhobbyn. Blindtarmsmask (Heterakis gallinarum) är som regel en helt harmlös parasit, som lever i blindtarmen och främst drabbar hönsfåglar, vaktlar och ankor. Dess ägg kan emellertid härbärgera histomonassmitta, vilket är en mycket allvarlig sjukdom hos kalkon. I sammanhanget kan även nämnas gapmask (Syngamus trachea), som är röd i färgen och inte lever i tarmen utan i luftstrupen och därigenom kan orsaka luftvägsproblem. Den kan sporadiskt förekomma hos hönsfåglar, vaktlar och vilda fåglar, men utgör inget påtagligt problem inom fågelhobbyn. Daggmask är en viktig smittkälla och kan härbärgera äggen i flera år. Detta kan vara värt att beakta om man håller maskätande fåglar i utomhusvoljär.

De tarmparasiter, som vi i praktiken behöver räkna med bland våra burfåglar är således spolmask och hårmask. De räknas båda till rundmaskarna, är vita och c:a ½-3 cm långa. Störst risk att drabbas har fåglar, som tillbringar mycket tid på bur/voljärbotten och där söker efter föda. För en framgångsrik hantering av tarmparasiterna är det viktigt att känna till hur deras livscykel ser ut.
De vuxna maskarna lever i fåglarnas tarm och producerar där en stor mängd ägg, som passerar ut med avföringen. På burens eller voljärens botten genomgår därefter parasitäggen en mognadsprocess, vilken vanligen tar c:a 14 dagar beroende på fuktighet och temperatur. En larv utvecklas då inuti parasitägget. Innan mognadsprocessen är avklarad, är äggen inte infektionsdugliga. Smitta kan således aldrig överföras direkt mellan olika individer. Fåglarna får i sig de infektiondugliga äggen, då de plockar foder från bur/voljärbottnen. I fågelns tarm utvecklas sedan larven till en vuxen mask, som kan leva c:a 1 år i fågeltarmen. Under denna tid producerar den nya ägg och cirkeln är därmed sluten.

Det som gör att tarmparasiter ibland kan förorsaka problem bland våra hobbyfåglar är de små ytor, som våra fåglar lever på. Det är fr.a. nyutflugna ungar och ungfåglar, som befinner sig i riskzonen. De har då ännu outvecklad eller svagt utvecklad immunitet mot infektionsagens av allehanda slag. Vilda fåglar, liksom andra vilda djur, lever vanligen i bästa ”samförstånd” med sina parasiter. Över de stora ytor de lever på kan de få i sig enstaka parasiter men utvecklar då också en immunitet mot parasiterna, vilken begränsar angreppen till oskadliga nivåer. Detsamma gäller i princip våra burfåglar. De utvecklar också en immunitet successivt. Dock riskerar infektionstrycket, p.g.a. de små ytorna, att bli så stort att fågeln ändå tar skada. Även hög stressnivå och näringsbrist kan bädda för problem. Dessutom kan andra sjukdomar hos fåglarna leda till ökad risk för sekundära parasitskador.

Det finns alla skäl att söka begränsa infektionstrycket från tarmparasiter. Den enskilt viktigaste åtgärden är att bryta den nyinfektion av fåglarna, som sker via bottenmaterialet i buren/voljären. Genom att byta bottenmaterial minst var 10:e dag eliminerar man risken för att eventuella parasitägg har hunnit utvecklas till infektionsdugliga larver. Om fåglarna mår bra i alla avseenden är detta en fullt tillräcklig åtgärd förutsatt att de inte vistas i utevoljär med naturbotten under sommaren. I dessa fall bör man försöka se till att marken i utevoljären inte infekteras genom att avmaska fåglarna några dagar innan de ska släppas ut. Då fåglarna tas in igen på hösten kan det vara lämpligt med en ny avmaskning. Allra bäst är naturligtvis att via ett avföringsprov, vilket analyseras av SVA, förvissa sig om huruvida parasitsmitta föreligger eller ej. För att förhindra att smitta tillförs voljären från vilda fåglar, bör man överväga tak över voljären.
Om man har en redan infekterad utevoljär, finns det två sätt att få den parasitfri. Det ena sättet är att hyvla av c:a 5 cm av ytjordlagret och ersätta det med nytt. Det andra sättet är att avstå från att använda voljären under två vintrar samt mellanliggande sommar, varvid eventuella parasitlarver dör.

För avmaskning finns idag två lämpliga preparat. Det mest använda torde vara fenbendazole (t.ex. axillur). Ett alternativ är ivermectin (t.ex. ivomec). Enklast att administrera är den receptfria 10%-iga axillurlösningen, som med fördel kan ges via dricksvattnet. Nackdelen är att doseringen blir något osäker i och med att rätt giva förutsätter att fågeln dricker beräknad mängd vatten.
Hos fåglar är ännu inte resistensutvecklingen, d.v.s. motståndskraften, bland parasiterna mot de här preparaten något problem, vilket det är inom t.ex. hästhållningen. Genom att undvika underdosering minskar man risken för att resistensproblem ska uppstå.

Doseringen av fenbendazole till papegojor är 50 mg/kg = 0,5 ml axillur 10%/kg, vilket upprepas efter 10 dagar. Vid capilariainfektion (hårmask) ges 0,5 ml/kg dagligen i 5 dagar.
Vid dosering via dricksvattnet ges till papegojor och parakiter 125 mg/liter dricksvatten (= 1,25 ml axillur 10%) i 5 dagar.
Till finkar och fruktätare ges 50 mg/liter dricksvatten(= 0,5ml axillur 10%) i 5 dagar.
Fåglar i kraftig ruggning bör ej behandlas med fenbendazole.

Doseringen av ivomec är 0,2 mg/kg kroppsvikt.
Preparatet kan ges via näbben, som injektion eller som droppar på huden. Man brukar räkna med att det går 20 droppar på en ml.
Behandlingen ges vid två tillfällen med 10-14 dagars mellanrum.
Vid giva via dricksvattnet är doseringen 1 mg/liter dricksvatten.
Ivomec är receptbelagt. De förpackningsstorlekar och koncentrationer som idag finns på svenska apotek är mindre väl lämpade för små fåglar.

Sten Wiechel, veterinär.