Järn är ett livsnödvändigt näringsämne för alla djur. Det verkar aktivt i de röda blodkropparna i blodproteinet hemoglobin för transport av syre. En buffert av järn finns normalt i blodet, levern och i benmärgen (ca 30%). Intag genom föda balanseras mot avgivning genom urinsyra och avföring. Obalans orsakar järnbrist eller, vid överskott, förgiftning. Regleringen av järnupptaget sker aktivt i tarmkanalens epitel och överförs till blodet. Upptaget kan påverkas av i vilken födotyp järnet förekommer. Detta beror på att järnet binds till negativt laddade joner eller komplex som antingen kan motverka eller påskynda upptag. Problemet med att järn bildar olösliga utfällningar kringgås i kroppen av utvecklingen av järnbindande proteiner som agerar som både bärarmolekyler och lagringsmolekyler (transfrerrin och ferritin).
Under 1980-talet upptäckte man i Amerikanska djurparker att deras satsning på uppfödning av paradisfåglar stupade på att fåglarna inte levde just mer än till könsmogen ålder, ca 4 år. Obduktion visade att det fanns mycket höga halter av järn bundet i vävnad och att levern var kraftigt uppsvälld. Problemet med dödsfallen härleddes till fodret. Sjukdomen heter järnlagringssjukan (Iron Storage Disease) eller haemochromatos. Senare visade det sig att sjukdomen drabbade mer eller mindre alla fruktätande fåglar (frugivorer). De grupper som kartlagts som känsliga är tukaner, fruktätande starar, tangaror, skäggökar, bladfåglar, blåfåglar, näshornsfåglar, lorier, ädelpapegojor. Det diskuteras att andra fåglar inom olika grupper också kan drabbas. Överdosering med A-vitamin kan göra att även fåglar som normalt inte är känsliga för järnlagring drabbas, till exempel flamingoer som får mycket karotener i fodret, ett förstadium till A-vitamin.
En av teorierna varför dessa fåglar naturligt har egenskapen att överlagra järn är att det finns lite av det livsviktiga järnet i deras naturliga föda och därför har de ingen balanserande mekanism i järnupptaget. En annan är att järnet i det foder vi ger fåglarna är i en form eller sammansättning som gör att det tas upp passivt och oreglerat med andra näringsämnen, med sjukdomen som följd.
Livslängden för drabbade fåglar kan reduceras till 1/3 av den normala eller mycket mindre. Sjukdomsförloppet kan vara långsamt och när symtom märks är det för sent att vidta åtgärder. Fågeln blir slö, kan få förlamning i benen och i sent stadium sväller buken upp märkbart. Lösningen är att endast utfodra med foder med bevisat låg järnhalt, mindre än 80 ppm (80 milligram/kg) under hela livet. Hundmat som en del fortfarande utfodrar fåglar med, håller 180-400 ppm järn. En stor uppfödare av tukaner i USA menar att skada kan ske redan efter ett halvt år eller mindre med dessa halter, speciellt för vissa arter. Det är dessutom besvärligt att diagnosticera eftersom man gör det genom ett vävnadsprov på levern.
Det förekommer en del “goda råd” på nätet att ge svart té eller annat med tanniner som skulle minska järnupptag. Dessutom sägs att vissa frukter och bär skulle innehålla för mycket järn, bland annat vindruvor. Det är inte så. Ingen färsk frukt innehåller skadliga mängder järn. Däremot är vindruvor en av de mest giftbesprutade frukten i odling, mer i vissa länder än andra. Men det är en annan historia.
Det bästa är att inte chansa utan ge fåglarna en väl balanserad kost under hela livet med en järnhalt mellan 60-80 ppm (mg/kg). Vid köp av en fågel i riskgrupperna skall man kontrollera vad den utfodrats med tidigare.
Bengt Larsson
Artikeln är skriven 2004 och uppdaterad 2018.
