De flesta av våra mindre hobbyfåglar avslutar sina liv genom en s.k. naturlig död. I många fall inträffar döden snabbt och oväntat, medan ägarna i andra fall noterat dålig hälsa och kanske resultatlöst sökt behandla åkomman. Det kan ibland finnas goda skäl att överväga aktiv dödshjälp i syfte att förkorta lidandet i en hopplös situation. Härvidlag är det främst två utgångspunkter, som måste beaktas, skonsammast möjliga process samt Jordbruksverkets författning.  Det viktigaste är att en avlivning sker på ett så snabbt och skonsamt sätt som möjligt. Men i hela processen ingår också fängsling och eventuell transport. Vi måste komma ihåg att alla fåglar, som inte är ordentligt tama, även upplever själva hanteringen inför avlivningen som obehaglig. Det är alltså inte enbart det egentliga avlivningsförfarandet, som man bör ta i beaktande, då man väljer tillvägagångssätt, utan även de tvångsåtgärder och eventuella transporter som fågeln tvingas utstå, innan den egentliga avlivningen kommer till stånd. Den andra utgångspunkten är de regler och förordningar inom djurskyddslagen, vilka vi har att rätta oss efter. Föreskrifterna återfinns i Statens jordbruksverks författningssamling, saknummer L 22.

För flera decennier sedan var eter eller kloroform vanligt använda preparat för avlivning av små sällskapsdjur inklusive mindre fåglar. Dessa preparat är numera förbjudna som avlivningsmedel, främst p.g.a. risker för handhavaren men även p.g.a. att döden inte sker ögonblickligt. Dessutom kan metoden tänkas medföra visst obehag. De tillåtna avlivningsmetoderna är beroende av fågelns vikt samt praktiska omständigheter. I Jordbruksverkets anvisningar saknas alternativet skjutvapen som legalt medel för avlivning av mindre hobbyfåglar. En sak är vad man får göra, en annan sak är vad som är lämpligt. Det enklaste rådet är alltid att man ska söka hjälp av veterinär för avlivning av sin fågel. Men det finns även begränsade möjligheter att hantera saken själv. Utöver en kostnadsbesparing innebär det också att fågeln slipper en transport.Det viktigaste, förutom att metoden är legal, är att man behärskar den metod man väljer.  Man får absolut inte misslyckas i hanteringen!

Dekapitering d.v.s. avskiljande av huvudet från kroppen får utföras utan bedövning på fåglar upp till en vikt av 150g (motsvarar ungefär en mindre beostare). För större fåglar än 150g är dekapitering tillåten endast efter bedövning. Dekapiteringen kan tillgå så att man med hjälp av en kraftig sax snabbt och resolut klipper huvudet av fågeln. För mig personligen känns detta förfaringssätt en smula barbariskt och motbjudande, men rätt utfört torde det vara förhållandevis skonsamt. Saxen måste vara vass och man måste vara mycket bestämd i sitt förfarande. Det finns absolut inget utrymme för tveksamhet i utförandet!

Halsdislokation innebär att man med ett kraftigt ryck drar isär halskotpelaren så att halsens blodkärl brister. Detta får ske utan föregående bedövning vid en kroppsvikt upp till 250 g. Det finns olika tillvägagångssätt för detta, men i samtliga fall krävs att man är ytterst väl förtrogen med den valda metoden. Detta är normalt ingenting jag vill rekommendera.

Genom ett kraftigt slag mot huvudet får fåglar upp till ett kg kroppsvikt avlivas. Det kan innebära att man med hjälp av ett hårt föremål slår fågeln så hårt i huvudet att den dör. Det gäller dock att huvudet träffas ordentligt, vilket kan vara lättare sagt än gjort. Fågeln måste vara alldeles stilla, antingen genom att den hålls fast ordentligt eller är så sjuk att den inte förflyttar sig. För egen del använder jag mig av metoden på ett annat sätt, när det gäller små fåglar (<200g). Jag fattar fågeln på vanligt sätt i handen och kastar den med all kraft i marken (sten eller betong).

Narkosmedel får användas för alla fåglar. Narkosmedel kan tillföras antingen genom inandning eller via injektion. Detta får emellertid endast utföras av veterinär.

Den etiskt och djurskyddsmässigt mest tilltalande avlivningsmetoden är tveklöst bukinjektion av narkosmedel, vilket utförs av veterinär. Förfarandet är skonsamt mot fågeln och även om döden oftast inte sker ögonblickligt, så somnar fågeln in lugnt och stilla inom någon minut. Fåglar upp till åtminstone en shamatrasts storlek föredrar jag trots detta att slå kraftigt i stengolvet, av det enkla skälet att jag bedömer det vara allra skonsammast mot fågeln trots det till synes burdusa förfarandet. Viktigast är att inte spara på krafterna utan att ta i med full styrka. Ty det finns få saker i tillvaron, som orsakar större förtvivlan än en misslyckad avlivning.

Sten Wiechel, veterinär.