Inom all djurhållning medför smittor i en besättning både besvärliga och ibland svåröverblickbara konsekvenser. Genom att ha kunskap om hur smitta sprids, minskar man risken för såväl att smitta uppstår som att följderna blir ohanterliga.

Smitta inom djurvärlden innebär överföring av levande, potentiellt sjukdomsframkallande, mikroorganismer eller parasiter mellan värddjur.
För vårt vidkommande kan smittspridning delas upp i följande kategorier:
–    Luftburen smitta
–    Vattenburen smitta
–    Fodersmitta
–    Kontaktsmitta
Det finns en del andra sätt för smitta att spridas, t.ex. vektoröverförd smitta (genom t.ex. myggor) och blodsmitta (t.ex. blodtransfusion), men dessa är knappast aktuella inom fågelhobbyn, varför jag förbigår dem.

Luftburen smitta innebär att smittämnen överförs via luften mellan värdindivider. Det handlar oftast om virus eller bakterier, men även svampsporer kan spridas på detta sätt.
Virus och bakterier flyger inte själva genom luften utan är beroende av ”transporthjälp”. I första hand brukar det röra sig om mycket små vätskedroppar, s.k. aerosoler till vilka smittämnet är bundet. Detta förhållande begränsar räckvidden. Vanligtvis kan man räkna med ett säkerhetsavstånd på c:a 10 meter. Vid längre avstånd har vätskedroppen sjunkit till marken och kan därefter i vissa fall möjligen utgöra risk för kontaktsmitta. Ju kortare avståndet är till den smittförande desto större blir risken eftersom dosen blir större och chansen att smittan ska blåsa förbi minskar.
Bakterier kan även överföras via t.ex. hudpartiklar eller fjädrar/hår, som flyger i luften. De flesta bakterier dör vid uttorkning, men en del sorter har förmåga att sporvandlas, varvid de blir extremt seglivade. Mjältbrandsbakterier kan t.ex. överleva i jord i åtskilliga decennier.
Virus är känsliga för uttorkning och överlever inte långa stunder utanför värddjuret.
Svampsporer kan flyga långa sträckor och överlever dessutom länge utanför värddjuret. De kräver dock vanligtvis mycket speciella förutsättningar för att kunna angripa ett värddjur, varför smittorisken generellt sett är liten.
Det är främst luftvägsinfektioner i form av virus eller bakterier (t.ex. papegojsjuka), som överförs genom luftburen smitta.

När det gäller vattenburen smitta har vi inom fågelhobbyn att göra med smitta via dricks- eller badvattnet, d.v.s. i huvudsak mellan våra egna fåglar, eftersom vårt kranvatten generellt sett kan betecknas som fritt från smittämnen. Vatten från vattendrag och sjöar kommer våra burfåglar knappast i kontakt med.
Oftast är det tarminfektioner, som sprids via vattnet, t.ex. koccidios eller salmonellainfektioner.

Fodersmitta kan uppstå genom att fodret blivit förorenat av producenten eller genom oförsiktig hantering innan det blivit serverat. Det kan också ha blivit förorenat av någon fågel i buren/voljären. Smitta kan också orsakas av att fodret genomgått förskämning p.g.a. att det inte bytts ut i tid eller genom dålig rengöring av foderskålar.
Inälvsparasiter sprids som fodersmitta. Parasitäggen finns vanligen inte i fodret utan oftast på bur/voljärgolvet, men fågeln får i sig äggen i samband med att den söker foder.
Vid sidan om parasiterna är det främst olika bakterier, vilka kan angripa magtarmsystemet, som sprids som fodersmitta.

Kontaktsmitta överförs i huvudsak vid fysisk kontakt mellan fåglar. Det handlar i dessa fall om främst skabb, löss och loppor. Här föreligger dock viktiga skillnader. Skabb förflyttar sig inte utanför värddjurets kropp. Löss kan krypa mycket korta sträckor (cm) mellan värddjur medan loppor kan hoppa, ibland riktigt långt. Kontaktsmittan kan även vara indirekt, vilket innebär att skabb eller löss från ett smittat djur kan bli kvar på en viloplats för att där infektera en ny individ, som intar samma plats.
Luftvägsinfektioner, som ger upphov till sekretbildning från andningsvägarna kan också överföras genom kontaktsmitta, då sekret överförs från en sjuk till en frisk fågel.
Du kan också som skötare vid oförsiktighet överföra kontaktsmitta.

Vid misstänkt smitta inom en djurgrupp är det allra viktigast att isolera sjuka och sannolikt smittade individer. Dessa bör hållas i egna utrymmen. Därigenom förhindras smittspridning från dessa djur förutsatt att man sköter dem sist i varje skötselomgång. Det finns annars risk för att du själv agerar vektor, d.v.s. överför smitta via dina händer eller kläder.
Man ska också försöka identifiera smittkälla och smittvägar in i djurgruppen i syfte att stoppa dessa.
Hög grad av renlighet och andra hygienåtgärder är också av största vikt för att mildra ett eventuellt utbrott.
Medicinska åtgärder kan ibland bli aktuella, men de ersätter absolut inte ovan nämnda insatser.
Till syvende och sist är det immunokompetensen hos den drabbade individen, som förhoppningsvis kan få bukt med smittoämnet.

Sten Wiechel, veterinär.