Koccidier är encelliga mikroskopiska parasiter (protozooer), som förökar sig i cellerna i tarmens slemhinna hos bland annat fåglar, fiskar och däggdjur. Koccidierna är artspecifika. Kaninkoccidier smittar alltså inte fåglar och vice versa. Det finns dock flera olika koccidiearter, som kan infektera fåglar.
Smitta med koccidier kan resultera i sjukdomen koccidios (uttalas kocksidós), men koccidierna kan också förekomma utan att de förorsakar sjukdom. När koccidierna förökar sig i tarmslemhinnan uppstår vävnadsskador av varierande grad, vilka kan leda till uttorkning, försämrat näringsupptag och blodbrist. Skadad tarm infekteras dessutom lättare än en frisk slemhinna av andra smittämnen, framförallt bakterier (s.k. sekundärinfektion).
Om endast ett litet antal koccidier infekterar ett icke immunt djur uppstår lindriga tarmskador med inga eller mycket lindriga sjukdomssymptom. Infektion med ett stort antal koccidier kan däremot orsaka allvarligare tarmskador med ibland grava sjukdomssymptom och i värsta fall död.
Koccidiernas livscykel är komplicerad. Värddjuret smittas genom att via näbben få i sig s.k. oocystor (koccidieägg). I tarmen invaderar parasiterna tarmslemhinnans celler i olika delar av tarmen beroende på koccidieart. Via ett antal mellanstadier utvecklas de till vuxna koccidier. Det tar mellan fyra och sju dagar från det att fågeln fått i sig oocystor tills dess att de vuxna parasiterna i fågelns tarm börjar producera nya oocystor, som kommer ut med avföringen. Av en enda oocysta kan det bildas tusentals nya oocystor i det nyinfekterade värddjurets tarm.
Oocystorna kan överleva i fåglarnas omgivning under mycket lång tid (år). De påverkas inte nämnvärt av de desinfektionsmedel som används i djurutrymmen. Uttorkning, frysning och uppvärmning över 56°C kan dock reducera antalet. För att kunna infektera nya fåglar måste oocystorna sedan genomgå en utvecklingsfas i den omgivande miljön. Detta sker snabbt i gynnsam miljö. Vid till exempel 25-30°C under närvaro av syre och fukt sker detta redan inom tre dygn.
Nyfödda fågelungar är alltid fria från koccidier och har initialt en viss immunitet från mamman via äggulan. Den passiva mmuniteten försvinner dock snart efter att de lämnat boet och de måste därefter bygga upp sin egen aktiva immunitet. De smittas när de kommer i kontakt med oocystor på golv, inredning eller utrustning. Under normala omständigheter utvecklar ungfåglarna immunitet mot de koccidiearter, som förekommer i deras miljö, men när nya arter introduceras kan fåglarna insjukna. Människor kan t.ex. medföra ny smitta via sina skor.
Det avgörande för om fågeln ska få tarmskador av en koccidieinfektion är först och främst fågelns immunitet. Men även fågelns ålder och allmänna hälsostatus spelar en viktig roll. Störst risk för att insjukna löper unga individer, men även äldre fåglar som lever i en stressande miljö och har dåligt näringsstatus löper ökad risk för insjuknande. Man bör särskilt tänka på transporter av ungfåglar samt överbefolkade burar/voljärer. Frekvent tillskott av nya fåglar, omflyttningar och dålig hygien utgör också riskfaktorer.
Diagnosen koccidios ställs säkrast genom obduktion och mikroskopisk undersökning av tarmslemhinnan.
Man kan också genom parasitologisk undersökning påvisa oocystor i träckprov. Men eftersom koccidier ibland kan påvisas i träck även hos friska fåglar är det viktigt att väga samman parasitförekomsten med fågelns ålder och sjukdomssymptom för att vara någorlunda säker på diagnosen. Vid akut koccidios kan fågeln insjukna och dö innan den börjat utskilja oocystor med avföringen.
Då är det bara obduktion, som kan avslöja orsaken, förutsatt att obduktionen sker mycket snabbt efter döden.
Medicinsk behandling av koccidios sker genom att tillföra läkemedel via dricksvattnet. Vi ska dock komma ihåg att det är näst intill omöjligt att på kemisk eller medicinsk väg utrota koccidiossmittan i en besättning. Men genom att fåglarna ges möjlighet att i lugn och ro bygga upp sin immunitet, kan smittan försvinna på sikt.
Om du drabbats av koccidiossmitta bland dina fåglar, tänk på att:
– Inte flytta dina fåglar.
– Inte ta emot nya fåglar, i synnerhet inte ungfåglar.
– Undvika stress i form av överbefolkade burar/voljärer eller olämplig artsammansättning.
– Sörja för allsidig näringstillförsel.
– Sörja för god hygien.
– Isolera sjuka fåglar och behandla dem medicinskt.
Det bästa är alltid att förebygga sjukdom. Det gäller i synnerhet koccidios, vilken huvudsakligen är en stress och/eller miljörelaterad åkomma.
Sten Wiechel, veterinär.