De olika arterna och underarterna av beostarar (Gracula sp.) är i kroppsstorlek mellan en koltrast och en kaja, 23-36 cm, 125-350g. Alla har svart fjäderdräkt med ett metalliskt skimmer i purpur, brons, blått och grönt som man kan se i rätt ljus. Näbben är gulorange till röd-orange liksom fötterna. Den vita vingspegeln på handpennorna syns tydligt när de flyger. De gula nakna hudpartierna i ansikte och nacke är unika och karaktäristiska för arten. Ingen tydlig könsskillnad finns trots att teorier har presenterats med ögonfärg, mm. Min hane i häckparet har längre hudflikar och något kraftigare näbb än honan vilket kan vara en tendens på könsskillnad. Ungfåglar är något mindre, har inte samma metalliska glans i fjädrarna, har blekare ben och näbbfärger och de nakna hudpartierna är vitgula de första veckorna och mindre. Efter ett par veckor ur boet blir huden gulare som föräldrarnas. Beostararna har en naturligt rik ljudreperoar med visslingar, kluckanden, kväkanden jamanden och andra ljudeffekter. Beostarens ljud kan bland annat beskrivas som visslingar, ett metalliskt ”ti-ong” och ett nasalt väsande ”wao”. Exotiska så det förslår är de i alla fall. De större underarterna har en djupare ton och en rikare ljudrepertoar än de mindre och lär sig också därför bättre att härma ljud som unga.

Beosystematik är en förvirrande läsning tillbaka i tiden, speciellt i burfågellitteraturen. 2009 anses det att det bara finns en art, beostare (Gracula religiosa) med 7 underarter. Fyra ytterligare arter finns under överarten beostare, Indisk beostare (Gracula indica) från södra indien, och tre ö-beostarar, Sri Lankabeostare (Gracula ptilogenys), Engganobeostare (Gracula enganensis) och Niasbeostare (Gracula robusta).

Tyvärr kallas ett par andra starar av släktet Mino felaktigt för beostare i handeln, nämligen Papua- eller Dumontstaren (M. dumontii) och den guldbröstade staren (M. anais) från Nya Guinea och ibland även gulkronad stare (Ampeliceps coronatus) från Indokinas skogar. Detta troligen mest för att lura köpare med beostarens goda renommé att kunna lära sig härma ord, sång och visslingar.

De olika underarterna av beostare har förekommit i varierande mängd i burfågelimporten till Europa. Många som importerats har inte bestämts ordenligt och det senaste decenniet har endast de från Kina och Indonesien och Malaysia importerats legalt. Mellanbeon (G. r. intermedia) från södra Kina, Indokina och östra Indien är den som förekommit mest följt av den större beon (G. r. religiosa) från Malaysia, Borneo, Sumatra, Java och Bali. Den indiska eller mindre beostaren (G. indica) stoppades på grund av rov-fångst i Indien på 90-talet. Den var dessutom usel på att lära sig tal som handeln ville ha. Det förekommer ett par andra Indonesiska underarter och arter i Tyskland, Mindre Sundabeo (G. r. venerata) och Batubeo (G. r. batuensis) och det finns rykten om förekomst av några Niasbeo eller jättebeo (G. robusta). Palawanbeon (G. r. palawanensis) från Filippinerna förekommer i begränsat antal. Alla beostarar är på CITES bilaga II.

Det är viktigt att hålla isär underarterna i uppfödningssammanhang. Vi har möjlighet att göra detta med en god identifiering. Ett vant öga kan ganska lätt se skillnad på mellan och större beo. Den större är tydligt större, 30-31 cm, mot 27-28 cm, har kraftigare, högre och orange näbb och den gula, nakna huden under ögat går inte ihop med nackflikarna, mot mellanbeons spetsigare och gulare näbb och gula nakna hud som förenas under ögat. Det förekommer små individuella och geografiska variationer. Näbb- och hudfärg kan bero på foder, tillgång till direkt dagsljus, hälsa och hormonläge. Hudflikarnas längd i nacken är ett kännetecken för vissa underarter men de är också beroende på ålder och hormonläge. Vuxna fåglars nackflikar är längre.

Bengt Larsson

2008, reviderad 2016.

Referens:

del Hoyo et al. 2009. Handbook of  the Birds of the World vol. 14.