Papegojsjuka är det svenska namnet för ornithos eller psittakos. Sjukdomen orsakas av bakterien Chlamydophila psittaci och är en s.k. zoonos, vilket innebär att den kan smitta mellan djur och människor.

Första gången sjukdomen påvisades hos människor var efter kontakt med papegojor, därav namnet psittakos eller papegojsjuka (ordningen papegojfåglar = Psittaciformes). Eftersom smittämnet är vanligt förekommande bland vilda fåglar av olika arter, är namnet papegojsjuka inte särskilt relevant. En mer korrekt benämning bör således vara ornithos (grekiskans ornis = fågel). Praxis har blivit att benämna sjukdomen ornithos, då den drabbar människor (eller andra däggdjur) och psittakos, då den drabbar fåglar, men det finns egentligen ingen vetenskaplig grund för distinktionen. Allra bäst vore att döpa om sjukdomen till chlamydophilos.

Symptom och smittovägar
Smittade människor får influensaliknande symtom med hög feber, huvudvärk och symtom från luftvägarna, i värsta fall lunginflammation. Hos fåglar varierar sjukdomsbilden från fullständig symtomfrihet till en allmän infektion, som kan leda till döden. Även en till synes helt frisk fågel kan bära på den bakterie, som orsakar sjukdomen. När fågeln blir stressad kan den då insjukna. Detta är en riskfaktor i samband med köp, transporter och miljöbyten. I och med att symtomen sätter in, ökar fågeln utsöndringen av bakterien till dess omgivning betydligt. Vanligtvis orsakar psittakos luftvägssymtom hos fåglar och i samband med dem ses ofta trötthet, dålig aptit, vätska från ögon och näsborrar och emellanåt diarré. Symtomen varierar emellertid så kraftigt att sjukdomen kan förväxlas med ett flertal virusinfektioner såväl som med olika former av salmonellos. En säker diagnos kan endast ställas med hjälp av bakterieodling. Man bör också ha i åtanke att psittakosbakterien kan försämra fågelns immunsystem med olika sekundärinfektioner som följd.

Psittakos överförs framför allt genom att smittämnet inandas, men smitta kan också ske via avföringen. Smittan överlever länge i torr miljö och är bland annat av den orsaken svårbehandlad. Bland våra sällskapsfåglar är det främst papegojor, parakiter och duvor, som löper störst risk att drabbas, men även de flesta andra arter också ligger i riskzonen.

Behandling och prognos
Infektionen är i princip omöjlig att utrota eftersom smittan finns hos både vilda och tama fåglar. Det saknas idag pålitliga testmetoder för att upptäcka smittbärare bland fåglar. Störst chans att ställa diagnos är vid obduktion och bakterieodling.

Papegojsjuka är en anmälningspliktig sjukdom hos djur enligt smittskyddslagen. Under åren 2004-2008 har 2-8 psittakosfall rapporterats varje år. Detta innebär dock en 80-procentig minskning jämfört med 1990-talet. I början av 2013 rapporterades det in 20 fall av ornithos hos människa i Sverige. Smittvägarna i dessa fall har i huvudsak gått via vilda fåglars avföring. En betydande andel av friska papegojfåglar har antikroppar mot psittakos, vilket innebär att de någon gång kommit i kontakt med smittämnet. De allra flesta av dessa fåglar är helt friska, men en och annan bär på smittan helt symtomfritt och riskerar såväl att själv insjukna (t.ex. i samband med en stressituation) eller att överföra smittan till andra djur.

Skaffa bara friska fåglar
Hygienåtgärder är av yttersta vikt vid misstänkt eller konstaterad smitta. Sjuka fåglar kan ofta framgångsrikt behandlas med antibiotika, men en del fåglar förblir kroniska smittbärare, trots att de kliniskt tillfrisknar. Av det skälet rekommenderas ofta fågelägare att låta avliva drabbade eller misstänkt drabbade fåglar. Även om man inte är beredd att göra det, bör man absolut inte sammanföra dessa till synes friska individer med andra friska fåglar. Det är oerhört viktigt att berätta för en eventuell fågelköpare om din fågel har haft symtom på psittakos. Även om den aktuella fågeln är kliniskt helt frisk riskerar den att smitta eventuella fåglar eller människor i det nya hemmet, varvid följderna kan bli ytterst fatala.

Sten Wiechel, veterinär.