Säger man hjälmvaktel eller roulroul vet de flesta fågelfolk vilken art man menar. I denna artikel tänkte jag dela med mig av mina erfarenheter, misslyckanden och framgångar, med denna charmiga lilla hönsfågel. Jag köpte mina första två par i slutet av 90-talet.

Det finns väldigt lite litteratur om denna fågel så jag tänkte börja med litet fakta om hur den lever i det vilda. Underarter finns det inga kända i dag. De är strikt monogama och lever i små grupper på 15-20 djur. Ett flertal observationer har gjorts där de följer Asiens motsvarighet till vårt vildsvin. Anledningen troligtvis skydd och mat, det grisen lämnar är godis för hjälmvaktlarna. De finns i låglandsregnskogar i Malaysia, Borneo och Sumatra. De bygger ett klotformat bo med ett tunnelliknande ingångshål av små pinnar och gräs, tuppen brukar göra det mesta av byggandet. Där läggs 4-6 gräddvita ägg som ruvas av enbart hönan i 18-19 dagar. Så fort kycklingarna är kläckta flyttas de från boet och tuppen tar nu en mer aktiv roll i ungarnas uppväxt. Stressande miljö

Mina första två par släpptes ihop i en inomhusbur på 8 kvm. Bottenmaterialet var grus och några små krukväxter sattes in, temperaturen var runt 18 grader (detta var i december månad). Så här i efterhand kan jag konstatera att jag gjorde nästan allt fel. Det dröjde inte heller länge förrän de första fåglarna började bli dåliga och tre veckor senare var ett av paren döda. Jag skickade upp fåglarna till SVA (Statens Veterinärmedicinska Anstalt) för obduktion. Svaret: dödsorsaken var hönsförlamning. Med brevet i handen ringde jag upp vederbörande veterinär och fick förklarat för mig att detta bär många av våra, icke vaccinerade hönsfåglar på och stress är en faktor som kan orsaka utbrott. I tron att det var det ena paret som stressade det andra gjordes inget åt miljön. Efter ytterligare några veckor kunde man se på benen att fjällen började resa sig och fjäderdräkten var inte i bästa skick heller. Men räddad av gonggongen, våren kom och fåglarna släpptes ut. Bara på några veckor var ben- och fjäderproblemen borta.

Fåglar med torgskräck
Jag tillbringade mycket tid vid hjälmvaktelvoljären den sommaren. Mina voljärer är mycket väl planterade med mestadels röda och svarta vinbärsbuskar. Det första jag noterade var att denna art lider av någon form av torgskräck. Det vill säga de går inte ut på stora öppna ytor om det inte finns något i närheten som de kan gömma sig under om fara hotar. Häller man ut vatten på marken är de där direkt och sprätter i dyngan. På morgonen gick de och strök sig mot gräs och buskar som var täckta med dagg. Med dessa fakta förstod man hur fel min innebur var. De trivs inte på torr ljus botten (sand), torr luft fick jag fram genom att köra en fläkt hela tiden, skydd i form av plantering var obefintlig (2 krukväxter). Det var säkerligen avsaknaden av skydd som hade framkallat stressen som utvecklade hönsförlamningen. Inför nästa inomhussäsong (vinterhalvåret) gjordes det förändringar. Bottenmaterialet byttes ut till halm och torv, torven lade jag i en stor behållare som jag kunde vattna. Torven valde jag av den enkla anledningen att den har lågt ph så det blir ingen grogrund för bakterier trots att den är fuktig. Halmen valdes för den har en isolerande effekt på betonggolvet. Är det något, där hjälmvaktlar är känsliga, är det just fötterna. Då jag sänkte temperaturen till runt 5 grader för att öka luftfuktigheten, var det svårt att få några krukväxter att trivas. Dessa ersattes med potatislådor av trä, där stora delar av långsidorna togs bort så fåglarna kunde gå rakt igenom dessa. Fåglarna sattes också parvis i varje bur, storleken på dessa burar var ca 2 kvm.

Inredningen i denna nya bur verkade fungera, fåglarna blev mycket lugnare när de hade något att gå under. De tillbringade stor tid i torven och benen och fjäderdräkten bibehöll sig i perfekt skick. Jag började se tecken på intresse för häckning först i början på mars. Tuppen började dra ihop halm i stora klotformade bon. Vid ett flertal tillfällen observerade jag hur tuppen försökte locka på hönan genom att erbjuda mat från näbben. Första äggen kom i slutet på mars. Men det blev bara ett par stycken, sen revs och flyttades boet. Så höll det på tills jag tog beslutet att flytta ut fåglarna i början på maj. Alla häckningsbestyren avstannade, det hände ingenting på två års tid. Fler par köptes in med samma resultat, ingen häckning.

 

Nyckeln till häckning?
Sommaren 2004 var mycket regnig och i samma voljär som ett av paren fanns en turako. I denna voljär påbörjades en häckning så sent som i mitten på september. Kycklingarna kläcktes i början av oktober men kraftiga regn och kallt väder gjorde att de dog innan jag såg detta. Men detta gjorde att jag åter igen började fundera vad det var som triggade detta par till häckning. Efter egna funderingar och telefonsamtal till Gary Robbins
och John Corder i England kom jag fram till följande: Vad får en fågel som har ungefär samma värme och ljusförhållande hela året att börja häcka? Min teori var monsunregn eller rättare sagt efteråt då de flesta plantor och träd sätter frukt som mognar. Fallfrukt drar i sin tur till sig insekter så denna tid bör vara gynnsammast för en frukt- och insektsätare att häcka på. Sommaren 2004 hände just detta, regnet öste ner och turakon
(som äter ganska slarvigt) försåg hjälmvaktlarna med frukt. Försök med detta scenario påbörjades följande vår med mycket bra resultat. Jag började vattna voljärerna dagligen i två veckors tid, därefter slängdes det in massor med olika sorters frukt som helt enkelt fick ligga och ruttna. Tupparna i två av voljärerna började bygga bo runt midsommartid detta år. De första kycklingarna kläcktes i mitten på juli. Detta tillvägagångssätt har jag haft sedan dess och det har triggat häckning varje gång. Jag har inte drunknat i vuxna kycklingar men det har berott på andra orsaker.

Problem med sena häckningar, alltså i augusti/september, har varit ett vanligt problem för många arter från Asien. I denna arts fall är jag övertygad om att det är en kombination av två faktorer. Den ena är att vildfångade fåglar har svårt att ställa om årstider. Asiens monsun inträffar på vårt vinterhalvår. Fåglar som fångats och häckar i Europa får kycklingar sen höst och de blir inte könsmogna förrän sen sommar året efter och så rullar det på. Det löser du genom att inte sätta ihop könsmogna individer förrän på våren för att få dem i fas. När jag påtalade detta för några danska kolleger påstod de att det inte fungerade. Anledningen till detta tror jag är att fåglarna släpps ut först när det varma vackra vädret har kommit och de ihållande vårregnen slutat. Ersätts inte dessa med konstregn (bevattning) kommer monsunen för fåglarna med vårt höstregn och du är tillbaka där du började.

Häckning i flock
Efter ett par års tid med hyfsade resultat var det tid att prova ett nytt scenario. Hur fungerade det med häckning om man hade flera par i samma voljär? Ett etablerat par
och ett par som varit separerade under vintern, sattes in i min stora voljär tillsammans med ett par turakoer våren 2006. Den icke paretablerade tuppen tog kommandot över flocken efter lite små gruff med den andre. Några dagar senare var ordningen återställd. Jag satte igång med min monsun simulering och strax observerades parning från det etablerade paret. Efter ytterligare någon vecka var hönan borta. Med tanke på hur väl planterad voljären är, var det lönlöst att försöka lokalisera hönan. Dagen innan kläckning såg jag henne av en slump. Boet var byggt som en flotte vid roten av en stock, alltså inte det traditionell a klotet. När nu boet var lokaliserat kunde j a g konstatera att tuppen hade uppehållit sig i närheten av boet hela tiden antagligen som vakt men att de andra fåglarna fick vistas i närheten utan att bli bortkörda. När kycklingarna väl var kläckta var det bara föräldrafåglarna som värmde dem men även de andra sökte mat och delade med sig till de små (detta var för visso inte så svårt, visa vägen till matskålen). Men även när det erbjöds myrägg eller andra insekter hade de små företräde. Någon hållbar teori om detta har jag inte. Kanske spelade det roll att hjälparna inte inlett ett eget parförhållande som gjorde att de tolererades i den ruvande hönans absoluta närhet och matningen av kycklingarna. Eller använder sig hjälmvaktelflockar i de vilda av hjälpare? Det jag vet är att dessa små kycklingar är mycket aggressiva sina två första levnadsveckor. Detta konstaterade jag när jag maskinkläckte ett tiotal för några år sedan.

Eftersom jag ville ha så färska ägg som möjligt i kläckaren blev det 2-3 dagars mellanrum på kläckningarna. Den första var det ganska mycket jobb med att få att äta så när den andra kläcktes valde jag att släppa ihop dem, det skilde minst tre veckor på den störste och den minste. Men detta var inget problem för den lille, den flyttade på det mesta för att komma åt maten. Kan detta bero på att i det vilda, när kycklingarna väl är kläckta, förenas de med flocken och där har alla små olika ålder så tar man inte för sig får man inget. Samtidigt i flocken finns fåglar som misslyckats med häckning av en eller annan orsak och udda fåglar av olika kön. Kan det då ligga i deras intresse att hjälpa till för att få en potentiell partner i framtiden?

Hjälmvaktlens framtid som voljärfågel ser ljusare ut i dag än när jag började med den. Anledningen fler naturruvade fåglar finns i dag och det är min fasta övertygelse att detta är viktigt. Jag har själv kläckt i maskin och under dvärghöns och sett hur dessa individer tar mycket lång tid på sig att fungera med sina artfränder. Detta på grund av sin felprägling om de överhuvudtaget fungerar alls. Man kan få en dvärghöna att ligga fram nästan vad som helst men när det gäller språket mellan arterna kommer problemet. En så enkel sak som matningen blir stora problem mellan fostermor och kyckling. En tamhöna lyfter och släpper bytet (mjölmask, zophobas och myrägg). Hjälmvaktelkycklingen vill att föräldrarna skall hålla maten still i näbben. I de flesta fall har det redan här dödlig utgång tyvärr. Vidare har hjälmvaktlarna ett ljudlöst signalsystem, de använder stjärtfjädrarna som en hund viftar på svansen. Detta användes till att styra runt kycklingarna i voljären, men även mellan vuxna fåglar i flocken. Detta fungerar om man inte vill höras på långt håll i djungeln.

Nattsuddare
Är man intresserad av att hålla denna fågel skall man fundera på ett par saker. Är mina voljärer rätt planterade, har jag möjlighet att hålla den frostfritt på vintern (det
sista är ett krav)? Det behöver inte vara varmt, jag har haft fungerande häckningar i 5 gradiga utrymmen. Klarar man detta funkar det för fågeln. Men denna lilla charmknutte kan vara riktigt störande för andra invånare i en voljär. Skymning har nästan övergått i mörker innan de sitter still på nattpinne.

Denna fågel är ingen precisionsflygare så de flyger upp där det finns gott om plats och börjar gå på grenen. Både tuppen och hönan är utrustade med hårliknande spröt mellan näbbrot och hjässa, så kallade känselborst (detta är inte att förväxla med tuppens röda tofs). Spröten används ungefär som en katt använder sina morrhår och är till stor hjälp för fågeln när den rör sig i mörker. Finkar är en grupp fåglar som inte fungerar så bra med hjälmvaktlens nattliga vanor. När hjälmvakteln börjar gå på grenen i totalmörker skräms småfåglarna på flykten. Denna flykt slutar oftast inte förrän något tar emot och detta något är vanligtvis voljärnät.

Föda & sjukdomar
Vad det gäller maten har jag delvis redan tagit upp detta, de är i huvudsak frukt- och insekts ätande men äter också en del fröer. Mina fåglar har fått följande att äta: Frukt: i huvudsak äpple, päron, banan men också vad vår natur har att erbjuda tex, hallon, blåbär och körsbär. Insekter: har varit varierande beroende på årstid vintertid har det mest blivit mjölmask, zophobas och frysta myrägg. På sommaren är utbudet mycket större men basfödan har varit myrägg. När jag har kycklingar blandar jag kokta ägg med skorpmjöl, honung och småfröer (tex. Finkblandning) i en mixer. Detta är mycket uppskattat. Jag har provat olika sorters insektsfoder men jag anser att det blir för mycket spill som ligger och möglar. De sista åren har fåglarna fått ett pelleterat foder från Nutribird som heter Uni komplett. Denna produkt har jag varit mycket nöjd med. Sjukdomsbilden hos denna lilla hönsfågel är gravt överdriven om man skall följa den lilla litteratur som är skriven om det. Det kan bero på att med vårt klimat så vistas fåglarna bara 6-7 månader på samma ställe sedan flyttas de. Utomhus på vintern (när fåglarna är inne) är det oftast torrt och kallt, just torkan är ingen kompis med bakterier. Inomhus använder jag ju torv på de blöta partierna och med sitt låga ph trivs inte många bakterier. Man skulle snarare kunna tro, att svampinfektioner skulle vara ett problem med tanke på all frukt de äter. Men de verkar ha en stor resistens mot detta. Jag skickar kontinuerligt avföringsprover för att få en status på fåglarna, och inälvsparasiter i form av flagellater är vanligt förekommande. Flagellater kan lätt åtgärdas med Flagyl
(receptbelagt, kontakta veterinär), mask är heller inget stort problem hos denna art. Som jag skrev tidigare så är hjälmvaktlar mycket känsliga i sina fötter så är inte benen i bra skick så trivs inte djuret. Man kan också se på orbitalringen hur den mår, både ben och orbitalring (röda ringen runt ögat) skall vara knallröda, då är fåglarna i bra kondition. Jag hoppas att det är fler som är villiga att hålla denna lilla charmör i framtiden. Är det någon som har några andra erfarenheter, om denna fågel så kontakta gärna mig. (). Tar vi inte del av varandras erfarenheter så försvinner denna med många andra arter snart från våra voljärer
Lycka till.

Jonas Tuvesson

Foto Bengt Larsson