I början av augusti i år  åkte min fru Eva och jag den långa vägen från Jämtland till Svedala i Skåne där Bengt Larsson bor. Vi ämnade delta i seminariet för frukt-och insektsätande fåglar som Bengt arrangerat. Innan vi for hade jag bestämt träff med en dansk uppfödare. Vi skulle byta fåglar med varandra. Det gäller att ta tillfället i akt då det bjuds. Precis som vi bestämt, hade han med sig två par vitkindad bulbul (Pycnonotus leucotis). Alla från olika uppfödare. Kvällen fick fåglarna tillbringa hemma hos Bengt och fru Birthe, dit vi seminariedeltagare inbjudits för fortsatt trevlig kväll och med delikat grillmat. På natten fick fåglarna dela hotellrum med Eva och mig innan vi påbörjade  resan hemåt.

Arten är hemmahörande i södra Asien, i ett område i Pakistan och västra Indien. Ses parvis eller i små grupper i busk- och skogsmarker, liksom i trädgårdar på jakt efter mogna frukter och insekter. Könen är lika till utseende och båda har ett mycket kort melodiskt läte. Väl på plats hemma sattes fåglarna i karantän parvis i varsin bur  2,4 x 1 x 0,6m. Där fick de stanna i två veckor och blev under tiden avmaskade. Därefter fick de inta sitt permanentboende, parvis i tio kubikmeter stora inomhusvoljärer. Det dröjde endast några dagar innan ena paret började bära små kvistar och strån i näbben. Dessutom visade de upp ett i mina ögon säreget parningsspel. Kroppen burrades upp så den liknade en boll. Stjärten hängde rakt ner medan de ej helt utsträckta vingarna rörde sig i ett märkligt viftande.

Häckningen
De valde att bygga på två meters höjd, i botten av en korg, under en konstgjord murgröna. Det mesta av bygget stod honan för. Det var även hon som låg på äggen i det lilla skålformade öppna redet. Redan efter 12 dagars ruvande, och till min glädje såg jag henne bära ut äggskalshalvor från boet. Alltså hade det hittills fungerat som det skulle. Jag såg när hon under loppet av några timmar flög ut med fem äggskalhalvor. Alltså kunde jag räkna ut att det var minst tre ungar i kullen, vilket det också visade sig vara.

Jag har turen att inte bo så långt från en maggotuppfödare (maggot=fluglarver). Där kan jag handla så mycket jag behöver. Larverna som är tömda på mag- och tarminnehåll har varit mycket uppskattade av de vuxna fåglarna att mata ungarna med. Vissa larver har förpuppats och kläckts till flugor och även de har   hamnat i fågelmagarna. På menyn  har också stått myrpuppor och nyömsad mjölmask samt bulbulernas vanliga foder som är olika mjuka och söta frukter, nektarlösning och olika sorters universalfoder. Bananer är i vanliga fall inte stor åtgång på, men fick stor uppskattning som uppmatningsfoder. Båda föräldrarna matade flitigt. Ofta kunde jag se honan stjäla maten för hanen just när han var i  färd med att mata ungarna. Hon ville mata själv.
Honan stannade endast tre, kanske fyra dagar i boet för att värma sina ungar. Därefter fick de hålla sin värme själva. Även nattetid, och då kan det nog vara skönt att ha några syskon runtomkring sig. Efter elva dagar i boet var det dags för alla tre ungarna att klättra upp och parkera sig på bokanten. Dagen efter sökte sig alla tre ut bland grenarna. Missade ibland den insiktade grenen och hamnade istället på golvet, men klättrade eller flög snart upp till högre höjder. De växte oerhört fort och redan en vecka efter att de lämnade boet, kunde de äta själva. De fortsatte dock tigga mat och blev ibland även matade av de vuxna.

Hanen började så smått trakassera ungarna då de var tjugofyra dagar gamla. Honan hade då byggt ett nytt bo. Det var dags för nästa kull och ungarna skulle nu drivas ut ur häckningsterritoriet och  var  vid det här laget mogna att klara sig själva. De blev infångade och flyttades till en egen voljär där jag hoppas de utvecklas på bästa sätt.

Lars Olofsson