Uppfödning av vitkindad turako (Tauraco leucotis)

Uppfödning av vitkindad turako (Tauraco leucotis)
3 april, 2016 Bengt Larsson

17

Sedan några år tillbaka (fr. 2015) har jag mer och mer gått över från ”kroknäbbar” till frukt- och insektsätande fåglar. En fågelgrupp som verkligen fallit mig i smaken. Frukt- och insektsätarna har en mängd fördelar som jag personligen uppskattar. Vackra färger, trevlig sång, man kan inreda voljärerna med vackra och spännande växter, inga sittpinnar som tuggas ner. Visst finns baksidor också men de tar vi en annan gång.

Den vitkindade turakon (Tauraco leucotis) finner man i höglandsskogar i Eritrea, Ethiopien och Sudan på 2000-3000 meters höjd över havet. Fågelns längd är ca 43 cm från näbb till stjärtspets. Hösten 2013 köpte jag ett par balistarar av en dansk fågelvän. Han berättade då att han beställt tre obesläktade par årsungar av vitkindad turako från Holland. Han frågade om jag var intresserad av det ena paret. Turakoer har alltid fascinerat mig och visst hade man funderat på att skaffa sig ett par någon gång i framtiden. Det har tidigare fallit främst på platsen. De kräver en rejäl voljär. Paren skulle komma till Danmark i november så jag tänkte att då sätter man dem ändå inte ute så sagt och gjort ett par hämtades och placerades inne i fågelhuset under vintern. Under tidig vår byggde jag en fristående voljär. Måttet landade på 8(L)x2(B)x2,60(H). Bakväggen och de två sista meterna på sidorna täcktes av plankor. Tak monterades över de tre sista meterna och den första metern vid fronten. Några buskar växte naturligt på platsen sedan tidigare och jag kompletterade med några bambuplantor och tujor. Ett antal kraftiga grenar placerades på olika höjd i voljären. Jag sågade även ner några småbjörkar som placerades lodrät.

I början av maj släpptes fåglarna ut i utevoljären. Vilken underbar syn det var att se dessa vackra fåglar sträcka på vingarna och flyga ordentligt. Turakoer har ett mycket spännande sätt att röra sig på. De fullkomligt studsar mellan grenarna och även springer ovanpå dessa.
Det foder jag gav dem var finhackad frukt i alla dess former. Det blev mest äpple, päron. banan, vindruvor, mango och papaya. De är också väldigt förtjusta i blåbär. De fick även lite sallad, tomat och majs. I en separat skål fanns där alltid Nutribirds T16 pellets och naturligtvis en skål med friskt vatten.

I mitten av juni såg jag för första gången hanen mata honan. Detta fortsatte och jag såg det så gott som dagligen i slutet av juli månad. Nu började hanen flyga runt med småkvistar han hittat på botten i voljären. Han var även bland björkarna och slet och drog. Det såg ut som om han försökte sig på att bygga någon form av bo. Eftersom de bara var ett år gamla så fanns det inte med i min planering att de skulle häcka så tidigt. Det är ju inte heller bra om de går igång för tidigt att häcka. Detta beteende tilltog snarare så i slutet av juli beslöt jag mig för att montera upp en hylla längst bak i ena hörnet. På hyllan skruvades sedan fast en brödkorg. Hanen flög nu dit med småkvistar och honan uppehöll sig i närheten av korgen mest hela tiden. En morgon i mitten av augusti låg hon still i korgen. Jag gick in i voljären och fram till korgen. Hon låg kvar och väste åt mig. Jag lät henne vara några dagar och hon låg konstant i korgen. Ända gången hon lämnade den var för att äta och då hoppade snabbt hanen dit. Nu kunde jag inte hålla mig längre utan hämtade en liten stege, klättrade upp för titta. Jag tänkte att nu lämnar hon korgen men icke. Hon låg kvar och gjorde utfall mot mitt huvud när jag kom klättrande mot korgen. Jag hann dock skymta två ägg under henne.

20

Ungarna i korgen tillsammans med honan. Ungarna är två veckor gamla.

Den 6 september hittade jag en bit äggskal på botten i voljären. Fram med stegen och fick se två brunduniga ungar i korgen bredvid honan. Turakoungarna föds med brunt dun och har öppna ögon från dag ett. Jag fortsatte mata som tidigare men nu började jag även strö Nutri bird A21 handuppmatningsfoder över frukten. De vuxna matade upp ungarna med frukt, grönsaker, pellets och uppmatningsfoder. Ungarna växte i en rasande takt och mängder med frukt hackades. Efter cirka tre veckor började ungarna klättra runt i korgen. Jag hade placerat en björk framför korgen för att de skulle kunna ha något att klättra i. Denna användes också. Nu kollade jag botten på voljären morgon och kväll ifall någon fallit ned. Jag hade lagt ett tjockt lager med björksly under korgen för att dämpa eventuella fall. En kväll satt där mycket riktigt en unge på botten. Även den var mycket aggressiv när jag tog den och lyfte upp den i korgen.

23

Unge tillsammans med honan. En månad gammal.

Nu började jag bekymra mig för nattemperaturen. Det blev kallare och kallare på natten. En morgon när jag gick upp visade termometern -4 grader. Hade ungarna klarat sig tro? Jag gick in i voljären och fram mot korgen. Snabbt tittade de två ungarna upp över kanten. De såg pigga och raska ut. Skönt!! Ungarna växte och var mer och mer ute och klättrade bland grenar och blad. Varje kväll återvände de tillbaka till korgen och honan lade sig hos dem. Nu kom nästa bekymmer. Jag och min fru skulle åka på en tre veckor lång resa till Australien. Min granne brukar sköta om mina fåglar när vi är ute och reser och han hade lovat att sköta fåglarna även denna gången. Jag hade dock inte planerat in två turakoungar som skulle ha ett extra vakande öga på sig. Hur kallt skulle det bli när vi var borta? Skulle jag ta in dem redan nu? Frågorna var många. Jag ringde till Frank Nielsen på Nordsjällands fågelpark. Han har stor erfarenhet av de flesta fåglar och inte minst frukt- och insektsätare. Han gav mig rådet att låta dem vara kvar ute och bara ta in dem om det skulle bli kallare än -5 grader. Jag bad grannen hålla koll på väderprognosen och Roy Nord och Stefan Sjöström i föreningen var beredda att åka hem till mig för att fånga in dem. Känns skönt att ha sådana vänner, speciellt i sådana här lägen. Nu behövdes inte det för oktober månad var varmare än någonsin. Grannen hade följt instruktionerna så när vi kom hem hade vi fyra turakoer som flög omkring i voljären. Vilken härlig syn. I början av november togs all fyra in i fågelhuset. Ungarna sattes i en egen voljär för jag hade sett att de åt själva. Så fort ungarna är självständiga ska man flytta dem från föräldrarna annars kan hanen attackera dem.

För er som vill prova en aktiv och trevlig fågel och som har stor plats kan jag verkligen rekommendera turakoer.

 

Håkan Kronholm